byebye
Nej men jag kommer då troligen inte kunna uppdatera så mycket, men ni kan ju roa er med min bdb så länge: http://derran.bilddagboken.se
Stackare, hur ska ni klara er utan mig? Ha det så bra.
Jack Johnson
Oh please just, let me please break down"
krig
Och nu säger han att det är mammas fel, att det är hon, när hon protesterat och sagt emot gett oss (mig och mina syskon) exempel. Han kommer aldrig kunna medge att det är hans eget fel att alla vänder sig från honom.
Och lilla mamma, hon kan inte, hon är uppfostrad på ett sånt sätt att familjen ska hålla samman, no mather what. Hon kan inte, har inte styrkan.
Men jag tänker inte ge mig, jag har hela det samhället på min sida. Jag önskar bara att jag kunde ringa någon, bara få prata med någon. Men skulle förstå? Vem ska jag plåga med mina bekymmer?
Kan man bli myndigförklarad tidiagre än 18?
En knuten hand kan varken ge eller ta
Jag tänker för mycket, har jag fått höra, men kan man verkligen göra det?
så jag skriver om ingenting, det som faller mig in, som ett utkast till en bok.
Som att jag inte kan sova längre, det går inte. Jag ligger vaken, ibland hela natten, lyssnar på musik. Vrider och vänder mig så mycket att jag slitit upp ett hål i mitt vita lakan. eller som igår, räknade sekunderna mellan blixten och åskan, stack ut handen från fönstret och lät regnet ösa mot min öppna hand.
"Fördelen med bekymmer är att de inte varar för evigt"
Vem var det som sa så? Inget är evigt, så vad är poängen?
Letter from God
Det här är riktigt bra: http://youtube.com/watch?v=7KnGNOiFll4
regnet är konstant, inbland dugg, ibland spö, men alltid konstant
Jag säger ju det, det blir alltid sämre. Man ska aldrig vänja sig, för då kan dagen då han skäller och är ond komma som en överraskning.
Min största rädsla är att bli som honom. Bli samma själviska, oomtänksamma, nedtryckande person som han är. Därför ser jag varenda gång han kristiserar mig som en liten seger, ett litet steg bort. Jag rätar på mig, vägrar kräla, håller mig borta, säger som jag tycker. Han får vara arg, han får hata och hota så mycket han vill, men aldrig att jag låter honom få mig att må dåligt över den jag är.
Jag är inte perfekt, men vem är det? Jag är jag, så mycket vet jag, och det ska ingen få mig att må dåligt över.
Krig & Fred
Det stämmer väl inte?
Paint it black
Gnossienne
Ett minne av en dröm, nåt hon borde minnas, något från hennes förflutna?
Ett minne från ett annat liv, en annan värld, en annan tid. Andra ansikten, främmande men ändå bekanta. Något, eller någon, hon förlorat och aldrig kan få åter!
Under havets yta, hon ser ljuset där nerifrån, men kan inte andas under ytan, får aldrig nå dess källa.
En dunkel känsla. Vemod. Och nåt mer...
19 juni 2008
Gnossienne No.1
Gnossienne No.1, en symfoni, får mig att tänka på något, väcker minnen av något, jag vet inte vad...Något jag borde minnas, borde känna till. Ett minne? En dröm? någonting för länge sen. Det gnager i mig, känslan av rastlöshet växer. Vad är det jag har missat?
---
nobody wants to be lonely
Jag böjer nacken bakåt, låter huvudet falla mot stolens stöd. Men ush, då droppar tårarna ner i öronen. Så jag rätar på mig, låter dem rinna över kinderna istället, känner sältan i munnen då de når läpparna. Det är sommar, jag borde vara ute och leka med mina vänner. Ringa någon och fråga; ska vi hitta på nåt? Men telefonen ligger still, orörd. Jag ser hur omgivningen speglar sig i dess ljusblå, glasklara yta. Tänker att världen skulle vara en bra mycket enklare ställe att leva på om den var som den. Enkel, du trycker på den knappen - då händer det. Jag önskar att jag kunde ringa Milla, men jag har inget att säga henne, det är så ytligt...
"Fools said I you do not know, silence like a cancer grows"
Vad händer?
Hon är en svår och fårordig person, så när hon säger "..jag önskar jag kunde prata med dig, som förut. Det finns ingen jag jag kan prata med, ingen jag kan vända mig till..." känns skulden som tunga stenar mot bröstet. Det är som att rollerna är omvända, hon är den förvirrade tonåringen och jag är det oförstående modern. Jag vet inte vad jag ska göra...
Tales of mere existence
Pride & Prejudice
-Tänk om det inte finns en Mr. Darcy för alla? Tänk om en del måste nöja sig med Mr. Collins?
- De som nöjer sig med första bästa är de som får Mr. Collins, men du kommer hitta din Mr. Darcy!
Finns det en Mr. Darcy för alla? De stackare som slutar upp med en Mr. Collins då? Är det deras eget fel? Kunde de ha fått bättre om de bara ansträngt sig mer?
be afraid
JAG VÅGADE
Idag, för några timmar sen, gick jag fram till...(trumvirvel)....busskillen.
Jag sa: Hej.........................
Han log och sa:..........................
Jag svarade:....................................och var säker på att benen skulle ge vika.
Han sa:....................................
Jag sa:...............................och gick därifrån med ansiktet prytt av ett väldigt fånigt leende.
Jag försöker förtränga detaljerna, men i alla fall så nej, det blev inget. Men det gör faktist inte så mycket, jag är väldigt stolt och glad över att jag vågade.
Kram.
insomnia
Så jag vinklar persiennerna, försöker förlänga nattens mörka timmar, och sveper mig in i mitt täcke.
Gonatt och sov sött.
jag leker filosof
Visst har jag, som alla andra, dåliga dagar, men det viktiga är inte att undvika dessa och försöka ignorera att man mår dåligt, utan att acceptera att livet suger ibland. Begrav dig gärna under ett täcke och deppa sönder, så länge du tar dig upp därifrån sen. Det är det viktiga, att kunna ta sig ur skiten, att kunna tro på framtiden. Att inte acceptera att det är jobbigt ibland, att vilja ha ett liv som en dans på rosor är orealistiskt och naivt. Då är det bättre att acceptera det jobbiga, lev med det! men fokusera på det vackra.
Kram.
14 juni
Milla var den första jag vågade prata med om pappa, om hur allting bara rasade samman, hur ensam jag kände mig. Och hon förstod, höll om mig när jag bröt ihop och torkade tårarna, sa att jag alltid kunde vända mig till henne. Ni anar inte vilken lättnad det var att få prata ut, att få anförtro sig åt någon, att ha någon man kunde lita på.
Det har fått mig att tvivla. Jag har gjort samma misstag igen, om Milla försvinner, så som Sofie gjorde, vet jag inte hur jag skulle klara mig. Ingen vill vara ensam, men det är viktigt att inte vara beroende av andra, att kunna klara sig själv, och jag är rädd för att jag inte skulle göra det. För någon vecka eller två sen tog jag en risk, jag berättade något för en annan, blottade strupen. Var beredd på att få höra att det jag tänkte bara var fånigt, fel, men möttes av förståelse. Det finns hopp, trots allt.
Sen så, fan vad konstig pappa har varit de sista månaderna. Säger godmorgon och hälsar, det är ju läskigt. Jag stelnar till, vet inte hur jag ska reagera. Vad kommer härnäst? Godnattkramar? Det finns perioder då han nästan bryr sig, det viktiga då är att komma ihåg att inte vänja sig vid det, för det växlar alltid tillbaka. Även om det skulle vara så att han verkligen ändras så vill jag inte ha med honom att göra. Jag har klarat mig bra utan faderlig omtanke i snart sjutton år, så varför skulle jag behöva det nu? Eller nja, jag har vissa ljusa minnen från min barndom med pappa, men de hamnar liksom i skymundan när jag tänker på Skräcken. Jag vill inte ha med honom att göra, jag behöver ingen pappa.
ensam är stark.
peace and love. ha det bra och tack för att ni läser, jag kanske skriver väldigt sluddrigt och tråkigt men om ni lyckas tyda det jag vill få fram kanske ni inte är så dumma. Kramar.
Fredag den 13
hey there!
Kramar^^
Sailor Moon
http://www.youtube.som/watch?v=15DPmOH-sNg&feature=related
Gomorron!
"...take it all or leave me alone"
Låten jag knarkar just nu, Duffy - Stepping Stone
Måndag den 9 juni år 2008
Jag vill ut på en äng,
doppa fötterna i Mälaren,
kisa mot solnedgången.
Känna sanden mella tårna,
gräset som kittlar mot nacken och handflatorna,
då jag sveper dem över marken.
Jag vill ta en vän,
en främling,
en god människa
och filosofiera under blå himmel.
Betrakta moln.
Gå promenader i den ljumma sommarnatten,
höra omgivningens tystnad.
Sova på taket,
beundra stjärnorna.
Springa ut i regnet,
hänföras av blixtens glans,
och åskans kraft.
Vem delar min önskan? Vem har tid?
Bang bang!
Underbara dagar precis innan sommarlovet, präglade av sol och glass med vänner i vasaparken. Överhuvudtaget verkar alla så mycket positivare och mer uppåt...sommaren är här.
Jag som varit orolig för betygen fick en glad överraskning: G i datakunskapen, VG i franska och matte, resten (sh.A, rel.A, hi.A, eng.A, sv.A och bild) fick jag MVG i! Det var bättre än vad jag trodde att jag skulle få men sämre än vad jag ville ha. Men jag är glad^^
I was five and he was six
we rode on horses made of sticks
He wore black and I wore white
he would always win the fight
Bang bang, he shot me down
bang bang, I hit the ground
bang bang, that awful sound
bang bang, my baby shot me down
My baby shot me down - Nancy Sinatra
Kramar^^
Har alla samma chans till lycka?
En människa som slutar sitt liv ensam, har denne då sumpat sina chanser eller är det bara ren otur? Han kanske inte hade de egenskaper som krävdes för att skulle kunna ta de chanser han hade, men då är det egentligen inte hans fel. Han är ju som han är, och om det är medfött eller framslipat spelar ju ingen roll då när det gäller. Borde han inte då ha fått fler? Fattar ni ens vad jag menar? Det förutsätter ju nånstans att det finns ett öde, en predestinstion...
Äh, jag ger upp, jag svamlar...kram^^
Your deadly sins
Sloth: 40%
Greed: 20%
Lust: 20%
Pride: 20%
Envy: 0%
Gluttony: 0%
Wrath: 0%
Chance you'll go to hell: 14%
You will get bugs, because you're to lazy to shoo them off. And then you'll die.
Inte så hemsk egentligen...jag kommer ju till himlen!! Yay^^ http://www.blogthings.com/howsinfulareyouquiz/
Aja, nu eja tött, sov sött.
Pretty bubbles
pretty bubbles in the air
They fly so high
they reach the sky
And like my dreams
they fade and die
Fortunes always hiding
I've looked everywhere
I'm forever blowing bubbles
pretty bubbles in the air"
XD
Made by me.
Vilda rosor
05.55
Skrämmande nära.
Sofie, var min barndomsvän, min allra bästa vän. Hon stod mig närmare än någon annan, ens idag, känner mig. Vi trräffades när vi var sex, året var 1997. Blåbärstuvan hette vår klass. Under hela låg- och mellanstadiet var vi som ett. Det var jag och Sofie, alltid. Jag minns till och med första kompishjärtat vi köpte och delade på. Vi bråkade ytterst sällan, och om det någon gång hände förlät vi varandra två minuter senare. Och så hade vi lovat varandra att alltid finnas där, att vara vänner för livet. Vår vänskap var evig, odödlig. Trodde vi.
Sjuan. Hösten 2004. Vi flyttade över till högstadiets byggnad, ny klass, nya människor, jag flyttade ifrån min barndomslägenhet till en annan. Och då, när allt förändrades skrämmande fort, när jag behövde henne som mest, gled vi ifrån varandra. Sjuan var ett hevete, Sofie och jag som en gång stått oskiljaktiga blev som främlingar för varandra. Hon slutade höra av sig, ville aldrig göra nåt på helgerna. Jag förstod inte varför, vad gjorde jag för fel? Varför stötte hon bort mig? Hon förändrades snabbt, från söt blondin till gothare.
Ni anar inte hur mycket mod det krävdes från min sida för att bara gå genom skolkorridoren, där stod ju de läskiga åttorna och niorna. Jag önskade så många gånger att jag bara kunde försvinna. Det var ju inte så att jag var mobbad, men väldigt ensam och osäker. Jag saknade min vän.
När hon till åttan bytte klass ville jag först inte tro det. Det kunde bara inte vara sant. Varför?
Det var inte förräns året därpå som jag fick svar på min fråga.
Sofie hade blivit våldtagen. Av en äcklig pedofil, en 40-årig man hon kände, en vän till familjen, som utnyttjade henne då hon bara var 12.
Då förstod jag. Då var allt förlåtet. Då insåg jag också att jag hade svikit henne, hon hade inte kunnat anförtro sig till mig. Jag skulle aldrig förstått henne, hur mycket jag än skulle ha ansträngt mig. Så jag förstår att hon gjorde som hon gjorde. Bytte omgivning och så. Jag önskar bara att jag hade varit där för henne då hon behövt det.
Plugg in i det sista.
Kram.
Sthlms snyggaste.
Han känner igen mig, det ser jag, men vafan...jag kommer inte våga. Varenda gång jag ser honom så blir jag nervös, ostadig på rösten...och allt på grund av de där fina ögonen.
BYTHÅSTRÖM
...och ljuset ska vattna den ros som jag bär
i mitt knapphål så den aldrig kan dö...
Flickan med guld
http://youtube.com/watch?v=9KgENX5e-Nc
Better
http://youtube.com/watch?v=PApzsM03D0U
..............................................................................................................................
Jag är så arg på mig själv. Den enda lilla tröst jag har är att det snart är lov och då hinner det ju växa ut lite till hösten. Men ändå, fan vad jag är arg på mig själv. Jag har tvättat och prövat allt för att få det att se mänskligt ut men inget funkar. Blää, krossa alla speglar!! Jag vill gömma mig under en sten och dö, en god gärning från mig till min omgivning, så alla slipper se nåt så fult.
Men ändå var det det jag ville bli av med mitt hår som tog över min identitet. Jag säger ju att jag är förvirrad! Jag vet inte vad jag vill!! Åh, bläää. Jag är Odjurets syster.
