jadwiga

Kursen som jag var på igår gick jättebra. Däremot hade jag riktigt svårt med att hitta dit. Jag gick av, som planerat i Gullmarsplan, men därifrån gick jag åt helt fel håll. I en halvtimme irrade jag omkring i Globen, blev till sist så destperat att jag frågade om vägen, halvsprang sista biten, livrädd för att komma försent (de var noga med tiderna) men det slutade med att jag kom en kvart för tidigt.
Jag kanske ska förklara vad den egentligen handlar om: kursen är en del av ett projekt som heter Ensamma Mammor som Fryshuset (ett gymnasium) organiserar. Ungdomar från 16 och uppåt, tror jag, går en utbildning och blir efter den nån sorts "proffsbarnvakter". Barnet/barnen man tar hand om kommer från utsatta, fattiga familjer som har en ensamstående mamma som behöver hjälp. Mamman får fyra timmars barnpassning i månaden under att år. Syftet är att få dessa barn att må bättre, de kan ha varit med om riktigt hemska saker, som misshandel, missbrukande föräldrar och sånt. Vi barnvakter ska fungera som positiva förebilder för dem, uppmuntra, ge dem den uppmärksamhet de vanligtvis inte får. Jag är så glad över att få vara en del av det här!

Ekonomiprovet ägde rum i hörsalen, och jag, som den wannabe pluggis jag är, satt i tre timmar, och skrev, förbättrade och finslipade. Inte för att det kommer att hjälpa, det bästa jag kan hoppas på är VG.
Min teori om att jag skulle bli skärpt och fokuserad av litervis med kaffe stämde inte. Jag kunde inte sitta still, fingrade hela tiden med nåt och jag skyller även på kaffet för att jag inte kunde somna igår kväll.

Men nu; en hel veckas lov!!!!!

Varför anses det töntigt och fånigt att le? Vad är det som är så fel med det? Man blir ju så mycket gladare när tjejen bakom kassan i H&M ler ett glatt leende i stället för att bittert muttra "Det blir tvåhundranittiåtta å femti, tack!"

Som i höstas, när jag började i en ny skola, försökte hitta min plats i en ny klass, bland nya människor. Alla var så stela, fingrade på mobilerna och gjorde allt för att undgå ögonkontakt. Om man nu var så klantig att man såg någon i ögonen var det viktigt att man svepte vidare och, för guds skull, inte stannade upp och log. Jag tror, och mitt resonemang har för det mesta mötts av instämmande nickar, att det är kändisarna (vilka annars?) som sätter idealet med ett oåtkomligt stenansikte. För visst känner man sig lite sämre, lite fattigare, när man tittar ner på en bild i helgens skvallerblaska, och ser Kiera Knightley:s blick frånvarande sväva i det blå när hon med sval elegans glider fram över röda mattan. Som för att hålla oss vanliga, dödliga människor på distans. Eller modellerna, som med bestämda steg trippar fram i sina 15-centimetersklackar. Hur ofta ser man en toppmodell le? En på miljonen? I amerikanska highschoolfilmer finns alltid den coola cheerleadern och den töntiga pluggisen. Får man ett leende av cheerleadern; halleluja, du är frälst! Men ler tönten mot en så gäller det att ignorera. Om man själv inte vill klassas som tönt, förstås, för då ler man tillbaka. Det är lite farligt att le, man måste hålla världen på avstånd, sväva lite ovan molnen. Tänka att det bara är några få värdiga som förtjänar ett av dina leenden.

Men vad är egentligen det värsta som kan hända? Den snygge killen på bussen skulle nog snarare känna sig smickrad än förskräckt av ett leende, för så skulle väl du känna om du var i hans ställe?

Samma sak gäller komplimanger, alla blir ju så mycket gladare när de får höra "Vad fin du var i håret". Ändå vill man inte, sväljer, behåller åsikten för sig själv. Som om objektet skulle ta illa upp av någon mystisk anledning.

Så le! Även om du inte får respons så är det i 99 fall av 100 uppskattat. Ett leende kan glädja många fler än personen det är riktat till. För den individen kan i sin tur bli så uppmuntrad att han/hon smittar av sig och sprider glädje i sin omgivning. Tänk Jordan-reklamen; "Smile and the world will smile back at you."

Om en tjej är lite tuffare, mindre feminin ses hon som cool. Om en kille är mindre maskulin, mer känslig och så ses han som en tönt, vekling.
Varför är det okej för tjejer att vara mer maskulina men inte okej för killar att vara mer feminina?

Äkta vänner ska man inte försumma. Det är de som finns där för dig när du behöver tröst, som gläds åt din glädje som önskar dig allt gott. Det är egentligen ganska underligt att två personer utan blodsband kan älska och stå närmare varandra än syskon. Och egentligen är väl en väns kärlek mer ärlig än en släktings, vännen har ingen plikt att att älska dig, vännen älskar dig för den du är, inte för att ens DNA är likt.
 Ganska underligt, att man kan älska någon så mycket bara för att personen i fråga är den hon är.