090130
".... man måste räkna med osäkerhet och förgänglighet också i det man mest sätter sin tillit till."
Gerard Brown
090127
Låt det aldrig bli glömt. Bara genom att minnas vårt förflutna kan vi dra lärdom av det och se till så att det aldrig händer igen.
090126
- Bara bra. Själv?
-Jamen vad bra. Jo det går väl an. Mycket plugg, men jag överlever. Hoppas jag.
-Det gör du säkert, du är ju duktig!
-Mm. Jag ska nog börja jogga...
-HAHAHAHAHA
-Skratta inte, jag ska! Jag ska bli hälsosam!
-HAHAHHAHAHHAHAHAHA (kiknar av skratt)
-Okej, jag fattar, det är lite komiskt... Men fortfarande! Som min vän borde du vara stöttande!
-Okej, okej... (flämtar efter luft)
-Förresten, det finns en blogg jag hittade, thereisaplaceinfrance.blogg.se. Den är bra. Lite osammanhängande, men jag gillar den.
- Jaha, okej. Det låter... franskt.
- Nähä. Jag måste plugga vidare nu, men det var kul att råkas! Vi borde ses oftare, jag saknar dig! Vi hörs!
090124
När jag var i Polen i somras åkte vi runt lite och hälsade på släkt, min morfars systrar bland andra. Båda är cirka sextio, båda har varit gifta sen de var... tja...en av dem var 19 minns jag, den andra var väl kanske tjugi nånting. Det är över 40 år med en enda person. Jag undrar nästan om det inte handlar mer om vänskap då. Att acceptera att de romantiska känslorna svalnar men att fortfarande älska varandra.
Det som förvånade mig var att de var jättesöta mot varandra. Så genuint omtänksamma. Jag hade förväntat mig gamla par som var lite bittra, tjuriga...lite som såhär.
Är det bara jag, eller är det så att man nu, i jämförelse med för femti år sen, gifter sig/hittar "den rätte" sent? Det beror väl på karriär och utbildning och så, kan jag tänka mig. Man förlänger sin självständighet.
Tar det längre tid att finna sig själv, veta vad man vill med livet i vår tid, eller satte man det åt sidan för kärlekens skull förut? Är det bra, är det dåligt? Eller bara annorlunda? Tiderna ändras?
090123
Lyssnade, pratade, gav råd...Aristocats med syrran^^ Varm choklad... Kollade igenom gamla foton... Vad trött jag är. Jag ska nog skala lite potatis nu.
Ha det bra.
den 22 oktober 2008, 17:24:55
Do Not Go Gentle Into That Good Night
Do not go gentle into that good night,
Old age should burn and rave at close of day;
Rage, rage against the dying of the light.
Though wise men at their end know dark is right,
Because their words had forked no lightening they
Do not go gentle into that good night.
Good men, the last wave by, crying how bright
Their frail deeds might have danced in a green bay,
Rage, rage against the dying of the light.
Wild men who caught and sang the sun in flight,
And learn, too late, they grieved it on its way,
Do not go gentle into that good night.
Grave men, near death, who see with blinding sight
Blind eyes could blaze like meteors and be gay
Rage, rage against the dying of the light.
And you, my father, there on the sad height,
Curse, bless me now with your fierce tears, I pray.
Do not go gentle into that good night.
Rage, rage against the dying of the light.
Dylan Thomas
my spoon is too big...
Samhällslektionerna är nog det tråkigaste jag har varit med om sedan högstadiet. Jag har inte lärt mig något av relevans sedan kursens start i höstas...
090119
Jag ska åka till Polen över sportlovet! :D Morfar fyller 70 då så det skulle passa med en bra present...har ni någon aning om vad en 70-årig man kan tänkas vilja ha?
Förut, hela mitt liv, har jag alltid haft svårt att komma överens med min pappa, men det har ändrats nu. Jag kan inte minnas att det varit så avslappnat mellan oss, någonsin. Jag tror det faktiskt beror på att jag tja...revolterade? den där dagen i juni, det tror jag var det värsta jag varit med om...jag var på vippen att lämna hemmet. tänkte att nu är det över, nu kommer han inte vilja veta av mig... Bara några dagar senare åkte jag, mamma och mina syskon till Polen, han stannade kvar hemma. Ush, den sommaren var hemsk. Egentligen är det alltid somrarna som är värst... Iaf, han ringde, pratade med mig, lät nästan ledsen för vad som hade hänt. Jag tror att han insåg då hur illa jag faktiskt tycker om honom, för det är som att han försökt bättra sig. Inte så han bett om ursäkt, det vore för mycket att hoppas på, men mycket bättre är det.
Jag kan inte glömma hur vidrigt han har betett sig, all den sorg han orsakat mamma, mina syskon, alla tårar jag fällt på grund av honom, allt det jag gått miste om på grund av honom. Men jag försöker låta det gå... Det är inte bra att låta bitterheten ta över, förtära ens liv. Förresten kunde det ha varit mycket värre...
Preface
The critic is he who can translate into another manner or a new material his impression of beautiful things. The highest, as the lowest, form of criticism is a mode of autobiography.
Those who find ugly meanings in beautiful thing are corrupt without being charming. This is a fault. Those who find beautiful meanings in beautiful things are cultivated. For these there is hope. They are the elect to whom beautiful things mean only beauty.
There is no such thing as a moral or immoral book. Books are well written, or badly written. That is all.
The nineteenth-century dislike of Realism is the rage of Caliban seeing his own face in a glass. The nineteenth-century dislike of Romanticism is the rage of Caliban not seeing his own face in a glass.
The moral life of man forms part of the subject-matter of the artist, but the morality of art consists in the perfect use of an imperfect medium.
No artist desires to prove anything. Even things that are true can be proved. No artist has ethical sympathies. An ethical sympathy in an artist is an unpardonable mannerism of style.
No artist is ever morbid. The artist can express everything.
Thought and language are to the artist instruments of an art.
Vice and virtue are to the artist materials for an art. From the point of view of form, the type of all the arts is the art of the musician. From the point of view of feeling, the actor's craft is the type.
All art is at once surface and symbol.
Those who go beneath the surface do so at their peril.
Those who read the symbol do so at their peril. It is the spectator, and not life, that art really mirrors.
Diversity of opinion about a work of art shows that the work is new, complex, and vital.
When critics disagree the artist is in accord with himself.
We can forgive a man for making a useful thing as long as he does not admire it. The only excuse for making a useless thing is that one admires it intensely.
All art is quite useless."
Oscar Wilde
en solig och kall vinterdag
fredag den sextonde
55:an guidar mig in i snobbkvarteren norrmalm, stureplan, östermalm...Till slut hör jag den monotona rösten i bussen säga; Östermalms idrottsplats. STOP-knappen, pling, jag vajar till när chauffören bromsar in, kliver av.
Bitande kyla, fåfängan ger vika, jag drar luvan över huvudet. Motvilligt tar jag av mig min svarta tumvante för att kunna fiska upp mobilen ur fickan. Tss, en halvtimma tidig. Lutar mig mot räcket på läktaren, iakttar hur killen i grävskopan(?) fixar och trixar för att få isen spegelblank. Ringer Milla, bara för att prata, för att få tiden att gå. Hon svarar inte, olikt henne.
En halvtimma tidig. Det känns så dumt, onödigt. Men jag är hellre tidig än sen. Mycket hellre.
En timma ägnad åt skridskoåkning och lyssnande (och deltagande) till tjejernas gnällande, "jag har förfrusit tåårna". Den andra timman låg jag på bänken i omklädningsrummet och lyssnade på Simon & Garfunkel och "Jag är huuungring, jag vill ha vaaarm choklaaad, jag vill ha en filt och en mysig soffa, jag vill ha ett varmt bad...." samt analyser om hur kylan i tårna känns...okej. Ibland blir jag så trött på dem; gnället, diskussionerna som spårar ur, snacket som inte leder någonstans...
Lunch på Burger King. Fyra tjejer delade på sju burgare med menyer. Vi var väldigt hungriga, blev väldigt mätta.
Haha, ni vet hur hamstrar samlar mat i sina kinder? Jag kan nu säga att jag vet en tjej som gör samma sak...hon äter, samlar maten i kinderna och sväljer då hon inte får plats med mer! Jag trodde inte det fanns...
jag gillar inte att man måste skriva rubrik
Klockan är sex, dagen gryr, bee-beep bee-beep bee-beep....jag snoozar en gång. Två gånger. Tre gånger. Tänder lampan innan jag drar knappen på den silvergrå klockan mot off, annars somnar jag igen. Gäsp. Tvingar mig upp på fötter för att sedan vila huvudet i händerna då jag stirrar in i min runda IKEA-spegel. Söker ögonkontakt med min spegelbild...där, så där ja...är de där blodsprängda ögonen mina? Morgonrufset...Herregu så blek jag är... Jag försöker le, tänker att det kanske får igång mig, får igång musklerna. Men det liknar snarare en plågad grimas. Ruskar på huvudet, sätter på musik.
Godmorgon Sverige!
Sen går det faktisk riktigt bra, jag är ju riktigt pigg till och med, tills jag hamnar på tunnelbanan. Tjugo minuter i tystnad med en massa främlingar. Jag tänker mig alltid att jag ska utnyttja tiden, läsa sidorna i svenskaboken, gå igenom andragradsekvationerna eller vad annat helvetesskap som nu är aktuellt, men ni fattar ju själva; klockan är inte ens åtta och jag ska plugga? Jo tjenare...ipoden i öronen...ååå så lutar man huvudet mot fönsterkarmen...Gonatt.
onsdag den 14
tisdag den 13 januari
Det är mest plugg hela tiden nu... Men tvåan ska ju vara jobbigast. Har jag hört. Men det går bra, det löser sig. Det gör det alltid, på ett eller annat sätt.
090110
Mascaran rinner. Hon snyftar i örat på mig, viskar; nu vet jag att du är en riktig vän, att jag kan lita på dig...
Vad ska jag säga? Tyvärr, men vi är inte lika bra vänner som du tror? Det är bara elakt. Det känns som att jag lurar henne, låter henne tro att vi är bättre vänner än vad vi är. Jag har känt henne i lite mer än ett år nu, och jag har insett att jag aldrig kommer kunna stå henne så nära som hon skulle vilja. Jag kommer aldrig kunna skicka iväg ett desperat sms eller mejl eller vadsomhelst i en stund då det känns som att min värld rasar samman, och vara säker på att hon kommer att uppfatta det rätt, svara, eller ens förstå. De dåliga egenskaperna, eller olikheterna, överstiger hennes goda. Jag vet inte om det är hon som har förändrats eller jag som inte insett det förräns nu.
Klart, jag finns här för henne, men det är väl ingen vänskap om bara en visar intresse, det måste väl vara ömsesidigt. Hon anförtror sig hos mig, jag nickar tyst. Låter henne luta huvudet mot min axel, stryker med handen över ryggen, vaggar in henne i en lögn?
Men hon måste ju inse, hon kommer ju märka att jag inte har nåt att säga henne. Tystnaden kan ibland vara så välformulerad.
fredag den nionde januari
Egen uppgift i både svenskan och samhällen så jag är ledig idag^^ Äter kringlor, dricker varm choklad och lyssnar på Beatles, Here comes the sun.
den sjunde januari
Det känns mycket bättre nu, i år. Jag har bättre koll på läget och har utvecklats mycket till det bättre. Det känns som att jag kan komma hur långt som helst, bara jag anstränger mig lite. Det är en fin känsla egentligen, att vara så hoppfull och otålig på framtiden.
Jag fick mitt allra första IG, på ett matteprov, vad annars? Illa, riktigt illa. Men nu har jag tagit tag i det och kan med stolthet säga att jag börjar förstå funktioner. Men att fortsätta sen med matte C vore självmord. Aldrig, den kursen ska bort!
Brorsan måste ha fått köldskador på hjärnan för han praktiskt taget bor på gymmet. Han är ju inte klok.
Ha det så bra :)
den sjätte januari
När jag var liten tänkte jag mig alltid att jag skulle vara så vuxen och när jag var sjutton, arton. Att jag skulle veta så mycket, ha upplevt så mycket, vara så mycket mer ansvarsfull. Det känns inte som att jag lever upp till den åldern.
Bob Dylan kommer till Globen den 23 mars, en måndag. Men ändå, det är Bob Dylan vi snackar om... Jag kan strunta i skolan en dag, ingen fara så, men då återstår min far...aldrig någonsin att det finns en chans att jag kommer få gå.
"A man is a success if he gets up in the morning and goes to bed at night and in between does what he wants to do."
lördag den tredje januari
Åt helvete.
Medkänsla. Förståelse. Tomma löften. Krossade förhoppningar. Bittra tårar. Ensamhet. Ord, viskningar, som aldrig når objektets öron. Som stannar innanför mina fyra väggar. Ibland lämnar de aldrig ens mina läppar.
Allt annat då? Allt det andra... Jag formulerar känslorna till meningar, ibland lyckas jag få ner dem, först och och främst i min dagbok, sen, om jag tycker att det går, här, i bloggen. Men de flesta förblir opublicerade utkast.
Det var inte meningen att det skulle bli en tyck-synd-om-mig-blogg. Jag-är-så-deprimerad-och-har-ingen-att-prata-med. Nej förresten; jag-är-så-deprimerad-och-vill-inte-tränga-mig-på-någon. Så, tyck synd om mig. Inte alls, det bara blev så.
Nio månader, och sen då?
" 'Pray, what are you laughing at?' enquired the rocket. 'I am not laughing.'
'I am laughing because I am happy,' replied the cracker.
'That is a very selfish reason,' said the rocket angrily. 'What right have you to be happy? You should be thinking about others. In fact, you should be thinking about me. I am always thinking about myself, and I expect everybody else to do the same. This is what is called sympathy."
