090124

Att gifta sig...det är en riktigt stor grej egentligen. Att lova att älska någon, för alltid, att alltid finnas vid dennes sida.
När jag var i Polen i somras åkte vi runt lite och hälsade på släkt, min morfars systrar bland andra. Båda är cirka sextio, båda har varit gifta sen de var... tja...en av dem var 19 minns jag, den andra var väl kanske tjugi nånting. Det är över 40 år med en enda person. Jag undrar nästan om det inte handlar mer om vänskap då. Att acceptera att de romantiska känslorna svalnar men att fortfarande älska varandra.
Det som förvånade mig var att de var jättesöta mot varandra. Så genuint omtänksamma. Jag hade förväntat mig gamla par som var lite bittra, tjuriga...lite som såhär.

Är det bara jag, eller är det så att man nu, i jämförelse med för femti år sen, gifter sig/hittar "den rätte" sent? Det beror väl på karriär och utbildning och så, kan jag tänka mig. Man förlänger sin självständighet.
Tar det längre tid att finna sig själv, veta vad man vill med livet i vår tid, eller satte man det åt sidan för kärlekens skull förut? Är det bra, är det dåligt? Eller bara annorlunda? Tiderna ändras?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0