091031
091029
Hon kanske bara var sådan, hon kanske tilltalades av det komplexa fastän hon visste att det var dumt. Onödigt.
Nejmen kom igen nu. Lägg ner med det där va. Nu får det räcka.
Det räcker säger jag. Kapitulera.
Klart slut.
091028
091027
Det finns inte mycket kvar av det som en gång var. Väggar revs, och restes på nytt.
Själva grunden för huset lades 1933. Tror jag. Eller var det '39? Så kanske det var. Länge sedan var det i alla fall.
Hursomhelst så är det ett renoveringsprojekt sedan några år tillbaka. Det finns väggar och golv, värme och vattenledningar. Men än är det mycket kvar. Det är asdyrt att bygga hus har jag insett.
Men jag har en, hm, ska vi kalla det... Ja, vi säger väl så. En vision.
Jag ser varenda rum i det huset, lika klart som om det vore verkligt. Köket, vardagsrummet med den öppna spisen. Det lilla utrymmet som ska bli bibliotek, oh, lycka! Kan ni tänka er, en hel vägg av böcker, på motsatt sida soffor. Med ett stort, ljust fönster ut mot gården. Ett rum skapat för läsning. Jag ser den mörka trätrappan, de ljusa väggarna, den stora trädgården. Badrummen. Grinden i smidesjärn, den höga häcken.
091024 #2
091024
Som denhär...
091022 #2
Fint.
091022
091020
Allons enfants de la Patrie
Le jour de gloire est arrivé...
091019
091018
091016
Sitter hemma i pyjamas och morgonrock. Fryser ändå. Inte så konstigt kanske, med tanke på att termometern visar på ynka 18 grader i mitt rum. Jag är besviken på mig själv, för ju nu borde jag ha samhälle c. Jag borde skriva den där 10-sidiga rapporten som ska in om tre veckor. Och nu missar jag projektarbetesmötet med. Och engelskan. (inte för att den känns viktig, engelska c, mina damer och herrar, är ett skämt)
Mest för att skolka strider mot alla mina principer (eller vad man nu vill kalla det). Det är så inte jag. Jag vet inte vad det är med mig på sistone. Skolan har aldrig tidigare varit så intetsägande. Jag ligger efter i så mycket, orkar inte med detta. Var försvann inspirationen? Skoltrött, ja. Men jag tror nog att det ligger något i att det är sista året. Jag antar att det finns många fler därute som känner igen sig.
Jag såg en jättefin film förra helgen, Pans Labyrint.
091015
091013
På min halvdana polska förklarade jag för kvinnan att ville ha dubbelt medborgarskap, både polskt och svenskt. Mest av strategiska skäl, det är enklare att komma in på ett polskt universitet om man faktiskt är polack, men även för att det är så jag känner mig; dels polsk, dels svensk.
Hjälp, vad hon skrämde mig med sina korta, skarpa frågor. En kvinna i 50-årsåldern med brillor på näsan, mer kunde jag inte urskilja för glasrutan mellan oss reflekterade mer mig själv.
Hon fram till att jag faktiskt redan hade medborgarskap sedan födseln, genom något som fritt översatt skulle heta blodsrätt. För att mamma är från Polen. Tyvärr har jag då inga papper som kan bekräfta det, så nu väntar en lång procedur med blanketter, översättningar och byråkrati för att få mitt medborgarskap i skrift med stämplar och sirliga underskrifter och sådant dära.
Jag saknar det så mycket! Hann bara vara i Polen i två veckor i somras, och som det ser ut med skolan nu så finns det inte en chans att jag kan åka iväg. Jag romantiserar, jag lyssnar på polsk musik, jag läser polska böcker och fördjupar mig i allt som har med det att göra.
Det är piss att ingen verkar förstå mig, hur jag känner. Ingen jag känner har samma bakgrund eller delar samma entusiasm. Hur ska jag kunna förklara det vackra i en viss låt med min klumpiga översättning? Bara melodin räcker inte.
091012
Efter månader av lyssnande till Metallica har jag kommit fram till att det inte räcker längre. Jag vill kunna spela som dem. Självklart fattar jag ju att jag inte på långa vägar kommer kunna nå Kirk Hammets skills, men jag vill iaf försöka.
För inte så länge sen hade jag inte ens velat ta i en gitarr.
Jag ska köpa en simpel akustisk en, med nylonsträngar säger min musikervän, det är bäst för nybörjare. Om jag ens blir en tiondel så bra som Kirk så kommer jag vara jävligt stolt över mig själv. Tro mig, jag kommer klara det här!
091007
091006
091005
Drömmandes om min barndoms somrar, på landet, det riktiga landet, det som nu inte längre finns. Om det gamla, gamla huset med de fuktskadade tapeterna, det mörka, tunga draperiet för trappen upp mot vinden.
Talande golv.
Virvlande dammkorn, kulörta väggar utav ölflaskor, skattkistan full av gågna somrars skörd.
Jag klättrade ut genom fönstret, ut på gården, morfars stränga blick. 'använd dig av dörren...' Krusbär, vinbär, jordgubbar i överflöd.
Vad skulle jag inte ge för en dag i mina minnens verklighet?
091003
Staden och realismen. Det hårda, kalla verkligheten utan utrymme för beundran för liv eller djupare åskådningar än vad gratistidningarna i tunnelbanorna trummar ut. Alla dessa chockerande ruriker. Vem fan är Anna Anka? Vad rör det mig?
Självömkande med polsk musik och poesi i, och upp över, öronen spår jag min framtid. Om några månader tar jag studenten, och efter det är tanken att flytta utomlands. Komma in på ett tjusigt unversitet med anor. Plus ratio quam vis. Berusande är känslan då jag spår min ljusa framtid. Visst ska det bli så.
Samtidigt som jag verkligen vill komma iväg är jag lite besviken över att det känns så lätt. Det är som att inget här är tillräcklig anledning för att få mig att stanna. Visst kommer jag att sakna vännerna, familjen, och vem vet, jag kanske kommer att plågas av hemlängtan, men så som jag ser det nu är det mer som lockar bort ifrån än håller kvar.
Helvetej, jag måste ta tag i plugget. Aldrig har jag varit så skoltrött som jag är nu. Inte ens de ämnen jag vanligtvis gillar lockar mig längre. Kom igen nu, sista året!
