jadwiga

Jag orkar inte med det här, det går inte. Ena stunden är allt jättefint, min nya superpappa småpratar glatt. Nästa blir jag utskälld.

Allt jag gör, säger, blir fel. Allt och ingenting. Allt är fel. Jag kan aldrig vara säker på hur mina ord eller gester tolkas. Han ser mig som en fiende, och visst, han är min. Så om han är min fiende så blir jag väl automatiskt hans.

Det är en jävla berg-och-dalbana, med 30 loopar i minuten. Det tär mig, jag blir ett jävla nervvrak, en bitch med fittig attityd som tar ut det över mina vänner som i sin tur blir misstänksamma.


Å, jag måste stänga ut det här, jag måste fokusera, det är prov i psykologin imorron.


Hur är det meningen att jag ska kunna glömma och förlåta (för det är väl det jag borde göra, eller?)? Jag klarar inte hur mycket som helst, det finns en gräns. Det måste det finnas.

Jag önskar jag kunde reta upp honom riktigt mycket, bara för att han ska ta till våld, och slå, som han en gång i tiden gjorde. För det är bättre så. Ge mig ett klimax. Välkommen. Det är ganska underligt ändå, att ord smärtar så mycket mer än slag.

Jag kan inte vara pestig mot honom när han iträder rollen superfarsan. Det går ju inte. Men jag kan heller inte möta hans plötsliga vänlighet. Inte efter 17 år av noga byggande på en mur. Anti-pappa-muren. Eller något. Som ska stänga honom ute.



Fade to Black

Jag saknar Polen så mycket!

Ibland undrar jag om det kan vara så att jag är född in i fel generation.

Huh.


Det är sex veckor kvar till sommarlovet, mitt sista riktiga sådana. Och visst, det ska bli jävligt skönt att slippa allt plugg, men på något sätt ser jag ändå inte fram emot det. Allt känns så förutsägbart och totalt jävla ointressant. Jag är bara så arg, arg och bitter. Över mig själv, över hela omgivningen. Allt känns bara skit. Skit.

Motorbreath - Metallica. När gudarna var unga.


Och förihelvete, sluta räkna med att jag alltid kommer hjälpa dig, ta ditt ansvar, skitunge.


Och sluta driva med mig; "jag är mycket arg". Det är inte kul.



Ibland undrar jag, jag undrar om jag någonsin kommer göra som jag vill, om jag alltid kommer vara andras, aldrig min egen. Jag vill, jag önskar, jag kommer att.



Jag är trött på att vara indelad i fack, jag är min egen.


Och sen så, jag vet inte om ni kanske känner igen er... men när jag var yngre, låt säga 13, så hade jag en bild av hur jag skulle vara när jag var 17, 18. Jag når inte upp till mina krav. Samtidigt som jag är nöjd med den jag är så hatar jag att jag ibland är så jävla feg. Och jag vill bara slå, men nej. En ålderskris kanske man kan kalla det. Jag ser inte fram emot att fylla 18, inte just nu iaf.