090510
Jag orkar inte med det här, det går inte. Ena stunden är allt jättefint, min nya superpappa småpratar glatt. Nästa blir jag utskälld.
Allt jag gör, säger, blir fel. Allt och ingenting. Allt är fel. Jag kan aldrig vara säker på hur mina ord eller gester tolkas. Han ser mig som en fiende, och visst, han är min. Så om han är min fiende så blir jag väl automatiskt hans.
Det är en jävla berg-och-dalbana, med 30 loopar i minuten. Det tär mig, jag blir ett jävla nervvrak, en bitch med fittig attityd som tar ut det över mina vänner som i sin tur blir misstänksamma.
Å, jag måste stänga ut det här, jag måste fokusera, det är prov i psykologin imorron.
Hur är det meningen att jag ska kunna glömma och förlåta (för det är väl det jag borde göra, eller?)? Jag klarar inte hur mycket som helst, det finns en gräns. Det måste det finnas.
Jag önskar jag kunde reta upp honom riktigt mycket, bara för att han ska ta till våld, och slå, som han en gång i tiden gjorde. För det är bättre så. Ge mig ett klimax. Välkommen. Det är ganska underligt ändå, att ord smärtar så mycket mer än slag.
Jag kan inte vara pestig mot honom när han iträder rollen superfarsan. Det går ju inte. Men jag kan heller inte möta hans plötsliga vänlighet. Inte efter 17 år av noga byggande på en mur. Anti-pappa-muren. Eller något. Som ska stänga honom ute.
Fade to Black
Allt jag gör, säger, blir fel. Allt och ingenting. Allt är fel. Jag kan aldrig vara säker på hur mina ord eller gester tolkas. Han ser mig som en fiende, och visst, han är min. Så om han är min fiende så blir jag väl automatiskt hans.
Det är en jävla berg-och-dalbana, med 30 loopar i minuten. Det tär mig, jag blir ett jävla nervvrak, en bitch med fittig attityd som tar ut det över mina vänner som i sin tur blir misstänksamma.
Å, jag måste stänga ut det här, jag måste fokusera, det är prov i psykologin imorron.
Hur är det meningen att jag ska kunna glömma och förlåta (för det är väl det jag borde göra, eller?)? Jag klarar inte hur mycket som helst, det finns en gräns. Det måste det finnas.
Jag önskar jag kunde reta upp honom riktigt mycket, bara för att han ska ta till våld, och slå, som han en gång i tiden gjorde. För det är bättre så. Ge mig ett klimax. Välkommen. Det är ganska underligt ändå, att ord smärtar så mycket mer än slag.
Jag kan inte vara pestig mot honom när han iträder rollen superfarsan. Det går ju inte. Men jag kan heller inte möta hans plötsliga vänlighet. Inte efter 17 år av noga byggande på en mur. Anti-pappa-muren. Eller något. Som ska stänga honom ute.
Fade to Black
Kommentarer
Trackback
