jadwiga

Jag är nog en enormt romantisk person, fastän jag inte riktigt vill medge det. I mina öron är att vara romantisk nästan synonymt med att vara naiv. Det känns fånigt att tro på, och älska sådant som snarare hör hemma i en artonhundratalsroman än 00-talets Sverige.

Staden och realismen. Det hårda, kalla verkligheten utan utrymme för beundran för liv eller djupare åskådningar än vad gratistidningarna i tunnelbanorna trummar ut. Alla dessa chockerande ruriker. Vem fan är Anna Anka? Vad rör det mig?

Självömkande med polsk musik och poesi i, och upp över, öronen spår jag min framtid. Om några månader tar jag studenten, och efter det är tanken att flytta utomlands. Komma in på ett tjusigt unversitet med anor. Plus ratio quam vis. Berusande är känslan då jag spår min ljusa framtid. Visst ska det bli så.

Samtidigt som jag verkligen vill komma iväg är jag lite besviken över att det känns så lätt. Det är som att inget här är tillräcklig anledning för att få mig att stanna. Visst kommer jag att sakna vännerna, familjen, och vem vet, jag kanske kommer att plågas av hemlängtan, men så som jag ser det nu är det mer som lockar bort ifrån än håller kvar.

Helvetej, jag måste ta tag i plugget. Aldrig har jag varit så skoltrött som jag är nu. Inte ens de ämnen jag vanligtvis gillar lockar mig längre. Kom igen nu, sista året!