jadwiga

Den kroniska tröttheten. Ni kanske känner igen er? Man vaknar trött, försöker koncentrera sig på lektionerna, släpar sig hem och sätter sig med inlämningsuppgifter och allt vad det heter.
Klockan är sex, dagen gryr, bee-beep bee-beep bee-beep....jag snoozar en gång. Två gånger. Tre gånger. Tänder lampan innan jag drar knappen på den silvergrå klockan mot off, annars somnar jag igen. Gäsp. Tvingar mig upp på fötter för att sedan vila huvudet i händerna då jag stirrar in i min runda IKEA-spegel. Söker ögonkontakt med min spegelbild...där, så där ja...är de där blodsprängda ögonen mina? Morgonrufset...Herregu så blek jag är... Jag försöker le, tänker att det kanske får igång mig, får igång musklerna. Men det liknar snarare en plågad grimas. Ruskar på huvudet, sätter på musik.
Godmorgon Sverige!

Sen går det faktisk riktigt bra, jag är ju riktigt pigg till och med, tills jag hamnar på tunnelbanan. Tjugo minuter i tystnad med en massa främlingar. Jag tänker mig alltid att jag ska utnyttja tiden, läsa sidorna i svenskaboken, gå igenom andragradsekvationerna eller vad annat helvetesskap som nu är aktuellt, men ni fattar ju själva; klockan är inte ens åtta och jag ska plugga? Jo tjenare...ipoden i öronen...ååå så lutar man huvudet mot fönsterkarmen...Gonatt.