lördag den tredje januari
Åt helvete.
Medkänsla. Förståelse. Tomma löften. Krossade förhoppningar. Bittra tårar. Ensamhet. Ord, viskningar, som aldrig når objektets öron. Som stannar innanför mina fyra väggar. Ibland lämnar de aldrig ens mina läppar.
Allt annat då? Allt det andra... Jag formulerar känslorna till meningar, ibland lyckas jag få ner dem, först och och främst i min dagbok, sen, om jag tycker att det går, här, i bloggen. Men de flesta förblir opublicerade utkast.
Det var inte meningen att det skulle bli en tyck-synd-om-mig-blogg. Jag-är-så-deprimerad-och-har-ingen-att-prata-med. Nej förresten; jag-är-så-deprimerad-och-vill-inte-tränga-mig-på-någon. Så, tyck synd om mig. Inte alls, det bara blev så.
Nio månader, och sen då?
" 'Pray, what are you laughing at?' enquired the rocket. 'I am not laughing.'
'I am laughing because I am happy,' replied the cracker.
'That is a very selfish reason,' said the rocket angrily. 'What right have you to be happy? You should be thinking about others. In fact, you should be thinking about me. I am always thinking about myself, and I expect everybody else to do the same. This is what is called sympathy."
