jadwiga

Fyra brutna löften. Fyra saker jag borde ha hållit för mig själv men ändå berättade. Som jag minns, som jag mår dåligt över. Jag har alltid varit bra på att hålla hemligheter, men nu vet jag inte längre. Gör det mig till en dålig vän? "Det gör inget, det är ingen som tycker illa om dig för det" Men jag kan inte låta det gå. Samvetet är sotigt, sinnet blytungt.

Mascaran rinner. Hon snyftar i örat på mig, viskar; nu vet jag att du är en riktig vän, att jag kan lita på dig...
Vad ska jag säga? Tyvärr, men vi är inte lika bra vänner som du tror? Det är bara elakt. Det känns som att jag lurar henne, låter henne tro att vi är bättre vänner än vad vi är. Jag har känt henne i lite mer än ett år nu, och jag har insett att jag aldrig kommer kunna stå henne så nära som hon skulle vilja. Jag kommer aldrig kunna skicka iväg ett desperat sms eller mejl eller vadsomhelst i en stund då det känns som att min värld rasar samman, och vara säker på att hon kommer att uppfatta det rätt, svara, eller ens förstå. De dåliga egenskaperna, eller olikheterna, överstiger hennes goda. Jag vet inte om det är hon som har förändrats eller jag som inte insett det förräns nu.
Klart, jag finns här för henne, men det är väl ingen vänskap om bara en visar intresse, det måste väl vara ömsesidigt. Hon anförtror sig hos mig, jag nickar tyst. Låter henne luta huvudet mot min axel, stryker med handen över ryggen, vaggar in henne i en lögn?
Men hon måste ju inse, hon kommer ju märka att jag inte har nåt att säga henne. Tystnaden kan ibland vara så välformulerad.