jadwiga

Igår fick jag ett mail där det stod att jag fått en plats på en barnvaktsutbildning som jag sökte till för nån vecka sen. Man går en en utbildning (gratis) och sen så blir man anställd. Glad och stolt berättade jag för mamma som delade mina känslor. Nu, för en gångs skull, kommer pappa bli imponerad tänkte jag.
Men reaktionen var den motsatta; han blev sur och gnällde över att jag då skulle  vara ute efter sju??! (de flesta i min ålder får vara borta över natten utan att det är någon big deal) och att om jag hade valt ett gymnasium som ledde till nåt vettigt, så skulle jag inte ha tid över till att sitta barnvakt (Mitt gymnasium är en äkta pluggskola, förihelvete, men det vet han säkert inte ens om, och jag går samsam! Så vaddå latar sig??!)
Jag har bra betyg, jag går en extra utbildning som leder till jobb, jag tänker inte hoppa av, jag festar inte, jag tar hand om min lillasyrra vid behov. Men ändå är det något som fattas, ändå är det något som hindrar honom från att säga "vad duktig du är".

Gör jag något rätt, uppmärksammas det inte, gör jag något "fel" blir han arg.