14 juni
jo, igår..jag skulle med lite folk och se Håkan på grönan. Milla skulle höra av sig om när vi skulle träffas, men efter tystnad hela dagen så smsade jag henne, undrade när och så. Det visade sig att hon hade glömt bort mig, alla var redan på plats på grönan, utom jag. När det gäller Milla, den enda jag vågat lita på sen...sen...hmm? Sen dagarna med Sofie för flera år sen. Och hon glömde bort mig, fick mig att undra, för en kort sekund, om det var med flit, om hon inte ville ha med mig. Ville jag för mycket? Jag trodde bara att jag betydde mer för henne. För hon betyder allt för mig. Jag har alltid sett henne som ett stöd, någon som lyssnade och förstod utan att döma. Jag kanske tar saker allvarligare än vad de är...Jag är inte sur på henne eller så, men jag vet inte var jag står med henne längre.
Milla var den första jag vågade prata med om pappa, om hur allting bara rasade samman, hur ensam jag kände mig. Och hon förstod, höll om mig när jag bröt ihop och torkade tårarna, sa att jag alltid kunde vända mig till henne. Ni anar inte vilken lättnad det var att få prata ut, att få anförtro sig åt någon, att ha någon man kunde lita på.
Det har fått mig att tvivla. Jag har gjort samma misstag igen, om Milla försvinner, så som Sofie gjorde, vet jag inte hur jag skulle klara mig. Ingen vill vara ensam, men det är viktigt att inte vara beroende av andra, att kunna klara sig själv, och jag är rädd för att jag inte skulle göra det. För någon vecka eller två sen tog jag en risk, jag berättade något för en annan, blottade strupen. Var beredd på att få höra att det jag tänkte bara var fånigt, fel, men möttes av förståelse. Det finns hopp, trots allt.
Sen så, fan vad konstig pappa har varit de sista månaderna. Säger godmorgon och hälsar, det är ju läskigt. Jag stelnar till, vet inte hur jag ska reagera. Vad kommer härnäst? Godnattkramar? Det finns perioder då han nästan bryr sig, det viktiga då är att komma ihåg att inte vänja sig vid det, för det växlar alltid tillbaka. Även om det skulle vara så att han verkligen ändras så vill jag inte ha med honom att göra. Jag har klarat mig bra utan faderlig omtanke i snart sjutton år, så varför skulle jag behöva det nu? Eller nja, jag har vissa ljusa minnen från min barndom med pappa, men de hamnar liksom i skymundan när jag tänker på Skräcken. Jag vill inte ha med honom att göra, jag behöver ingen pappa.
ensam är stark.
peace and love. ha det bra och tack för att ni läser, jag kanske skriver väldigt sluddrigt och tråkigt men om ni lyckas tyda det jag vill få fram kanske ni inte är så dumma. Kramar.
Milla var den första jag vågade prata med om pappa, om hur allting bara rasade samman, hur ensam jag kände mig. Och hon förstod, höll om mig när jag bröt ihop och torkade tårarna, sa att jag alltid kunde vända mig till henne. Ni anar inte vilken lättnad det var att få prata ut, att få anförtro sig åt någon, att ha någon man kunde lita på.
Det har fått mig att tvivla. Jag har gjort samma misstag igen, om Milla försvinner, så som Sofie gjorde, vet jag inte hur jag skulle klara mig. Ingen vill vara ensam, men det är viktigt att inte vara beroende av andra, att kunna klara sig själv, och jag är rädd för att jag inte skulle göra det. För någon vecka eller två sen tog jag en risk, jag berättade något för en annan, blottade strupen. Var beredd på att få höra att det jag tänkte bara var fånigt, fel, men möttes av förståelse. Det finns hopp, trots allt.
Sen så, fan vad konstig pappa har varit de sista månaderna. Säger godmorgon och hälsar, det är ju läskigt. Jag stelnar till, vet inte hur jag ska reagera. Vad kommer härnäst? Godnattkramar? Det finns perioder då han nästan bryr sig, det viktiga då är att komma ihåg att inte vänja sig vid det, för det växlar alltid tillbaka. Även om det skulle vara så att han verkligen ändras så vill jag inte ha med honom att göra. Jag har klarat mig bra utan faderlig omtanke i snart sjutton år, så varför skulle jag behöva det nu? Eller nja, jag har vissa ljusa minnen från min barndom med pappa, men de hamnar liksom i skymundan när jag tänker på Skräcken. Jag vill inte ha med honom att göra, jag behöver ingen pappa.
ensam är stark.
peace and love. ha det bra och tack för att ni läser, jag kanske skriver väldigt sluddrigt och tråkigt men om ni lyckas tyda det jag vill få fram kanske ni inte är så dumma. Kramar.
Kommentarer
Trackback
