jadwiga

Mamma har alltid varit den stabila, stommen i min familj. Den starka. Senaste dagarna har hon brutit ihop för ingenting, gråter över småsaker. Hon är väldigt självuppoffrande och generös och får inte tillbaks den omtanke hon ger. Det känns som att det är mitt fel, hon säger att jag har förändrats så mycket på sistone, undrar om det har hänt något. Nej, det har inte hänt nåt, svarar jag ärligt.  Att se mamma så upprörd över allt och ingenting, så sorgsen, och veta att jag bär en del av skulden, gör mig ont ända in i själen. Men jag kan inte rå för att jag är annorlunda, jag kan inte få tiden att stanna.

Hon är en svår och fårordig person, så när hon säger "..jag önskar jag kunde prata med dig, som förut. Det finns ingen jag jag kan prata med, ingen jag kan vända mig till..." känns skulden som tunga stenar mot bröstet. Det är som att rollerna är omvända, hon är den förvirrade tonåringen och jag är det oförstående modern. Jag vet inte vad jag ska göra...