jadwiga

 Jag böjer nacken bakåt, låter huvudet falla mot stolens stöd. Men ush, då droppar tårarna ner i öronen. Så jag rätar på mig, låter dem rinna över kinderna istället, känner sältan i munnen då de når läpparna. Det är sommar, jag borde vara ute och leka med mina vänner. Ringa någon och fråga; ska vi hitta på nåt? Men telefonen ligger still, orörd. Jag ser hur omgivningen speglar sig i dess ljusblå, glasklara yta. Tänker att världen skulle vara en bra mycket enklare ställe att leva på om den var som den. Enkel, du trycker på den knappen - då händer det. Jag önskar att jag kunde ringa Milla, men jag har inget att säga henne, det är så ytligt...

"Fools said I you do not know, silence like a cancer grows"