Skrämmande nära.
Nu tar jag en paus från pluggandet och tar mig tid att berätta om Sofie.
Sofie, var min barndomsvän, min allra bästa vän. Hon stod mig närmare än någon annan, ens idag, känner mig. Vi trräffades när vi var sex, året var 1997. Blåbärstuvan hette vår klass. Under hela låg- och mellanstadiet var vi som ett. Det var jag och Sofie, alltid. Jag minns till och med första kompishjärtat vi köpte och delade på. Vi bråkade ytterst sällan, och om det någon gång hände förlät vi varandra två minuter senare. Och så hade vi lovat varandra att alltid finnas där, att vara vänner för livet. Vår vänskap var evig, odödlig. Trodde vi.
Sjuan. Hösten 2004. Vi flyttade över till högstadiets byggnad, ny klass, nya människor, jag flyttade ifrån min barndomslägenhet till en annan. Och då, när allt förändrades skrämmande fort, när jag behövde henne som mest, gled vi ifrån varandra. Sjuan var ett hevete, Sofie och jag som en gång stått oskiljaktiga blev som främlingar för varandra. Hon slutade höra av sig, ville aldrig göra nåt på helgerna. Jag förstod inte varför, vad gjorde jag för fel? Varför stötte hon bort mig? Hon förändrades snabbt, från söt blondin till gothare.
Ni anar inte hur mycket mod det krävdes från min sida för att bara gå genom skolkorridoren, där stod ju de läskiga åttorna och niorna. Jag önskade så många gånger att jag bara kunde försvinna. Det var ju inte så att jag var mobbad, men väldigt ensam och osäker. Jag saknade min vän.
När hon till åttan bytte klass ville jag först inte tro det. Det kunde bara inte vara sant. Varför?
Det var inte förräns året därpå som jag fick svar på min fråga.
Sofie hade blivit våldtagen. Av en äcklig pedofil, en 40-årig man hon kände, en vän till familjen, som utnyttjade henne då hon bara var 12.
Då förstod jag. Då var allt förlåtet. Då insåg jag också att jag hade svikit henne, hon hade inte kunnat anförtro sig till mig. Jag skulle aldrig förstått henne, hur mycket jag än skulle ha ansträngt mig. Så jag förstår att hon gjorde som hon gjorde. Bytte omgivning och så. Jag önskar bara att jag hade varit där för henne då hon behövt det.
Sofie, var min barndomsvän, min allra bästa vän. Hon stod mig närmare än någon annan, ens idag, känner mig. Vi trräffades när vi var sex, året var 1997. Blåbärstuvan hette vår klass. Under hela låg- och mellanstadiet var vi som ett. Det var jag och Sofie, alltid. Jag minns till och med första kompishjärtat vi köpte och delade på. Vi bråkade ytterst sällan, och om det någon gång hände förlät vi varandra två minuter senare. Och så hade vi lovat varandra att alltid finnas där, att vara vänner för livet. Vår vänskap var evig, odödlig. Trodde vi.
Sjuan. Hösten 2004. Vi flyttade över till högstadiets byggnad, ny klass, nya människor, jag flyttade ifrån min barndomslägenhet till en annan. Och då, när allt förändrades skrämmande fort, när jag behövde henne som mest, gled vi ifrån varandra. Sjuan var ett hevete, Sofie och jag som en gång stått oskiljaktiga blev som främlingar för varandra. Hon slutade höra av sig, ville aldrig göra nåt på helgerna. Jag förstod inte varför, vad gjorde jag för fel? Varför stötte hon bort mig? Hon förändrades snabbt, från söt blondin till gothare.
Ni anar inte hur mycket mod det krävdes från min sida för att bara gå genom skolkorridoren, där stod ju de läskiga åttorna och niorna. Jag önskade så många gånger att jag bara kunde försvinna. Det var ju inte så att jag var mobbad, men väldigt ensam och osäker. Jag saknade min vän.
När hon till åttan bytte klass ville jag först inte tro det. Det kunde bara inte vara sant. Varför?
Det var inte förräns året därpå som jag fick svar på min fråga.
Sofie hade blivit våldtagen. Av en äcklig pedofil, en 40-årig man hon kände, en vän till familjen, som utnyttjade henne då hon bara var 12.
Då förstod jag. Då var allt förlåtet. Då insåg jag också att jag hade svikit henne, hon hade inte kunnat anförtro sig till mig. Jag skulle aldrig förstått henne, hur mycket jag än skulle ha ansträngt mig. Så jag förstår att hon gjorde som hon gjorde. Bytte omgivning och så. Jag önskar bara att jag hade varit där för henne då hon behövt det.
Kommentarer
Trackback
