jadwiga

.

.

.

Jag flyttade tillbaks till Sverige i juli. Första jag började med var måla mitt gamla rum. Helvitt. Mörkt slitet trägolv. Känns fint. En ny start. Ville ömsa skinn.

.

.

.

Det är så svårt att börja skriva igen...

.

.

.

Har tillbringat hösten vid uni, trivs bra.

Saknar Paris. Men det är en lugn, molande värk. Den ligger där någonstans under lager av vardagsbestyr.

.

.

.

Mitt gamla knaggliga IKEA-skrivbord som jag haft i evigheter fick ett lager ren vit färg. Nu är det fläckigt av thé.

.

.

.

Jag fnös till, jo tjenare, killen känner mig inte ett dugg... Like me...

Do you like me or do you like sex? there's a difference you know...

Efter en liten tystnad kom det smarta svaret:

I like you, so I like sex with you...

.

.

.

Fyndigt. En lögn, men vilken fin en.

.

.

.

Dåså, vart ska jag börja? Det känns som evigheter jag faktiskt skrev något här...

Jag måste ha världens tur... Eller är det mig själv, mitt mod, jag ska tacka? Allt jag önskat mig går sakta i uppfyllelse. Jag bor i Paris. Efter en termins plugg i Lund (jag såg dig förresten, två tre gånger, men kunde inte bestämma mig för om jag skulle gå fram eller inte... Vi har ju trots allt aldrig träffats... Och det var så länge sen sist vi hördes... Men jag läser fortfarande din blogg. Hoppas allt är bra med dig. Om du nu ens läser det här längre...) som gick som smort tillbringade jag julen med familjen i Stcokholm.

Nu är det lite mer än en månad sen jag checkade in med min enkelbiljett till Paris. Jag vill inte lämna den här staden... Det enda jag verkligen saknar med Sverige är vännerna, familjen. Delar av den iaf.

Lever mest på ägg och bönor. Och sprutgrädde, det skulle jag aldrig klara mig utan. Och vin för 1 euro flaskan.

.

.

.

Jag träffade en underbar männsika på bron för några veckor sen. Vi satt och drack öl, rökte, pratade om människor, kärlek... om livet. I flera timmar. Tiden bara försvann. För några dagar sen träffade jag honom igen. Vi satt hemma i hans lilla lya i Montmarte (från vars fönster man kan se hela staden), rökte, drack vin, petade i oss ost och en torr baguette. Han lagade en underbar köttgryta och envisades med att jag skulle ha mer, den där portionen är ju alldeles för liten... Jag vet inte hur jag kunna beskriva hur fin han är, det är svårt att klä i ord... Så öppen, godhjärtad. Pratade på, frågade inte ut en massa, torkade bort tårarna, sa att jag skulle känna mig som hemma, att jag aldrig ska känna mig ensam. Att han ska hjälpa mig med franskan.

En massa gitarrer, en keyboard... En dörr utan handtag. Smått krimskrams runtom. Musiker, översättare och poet...

De flesta skakar väl på huvet. En tjej i min ålder som umgås med en underlig äldre man. Vill du dö?! Nejdå, han gör mig glad. Se bortom ålder och sådant därt trams... Han är litegrann som en mentor skulle jag säga.

.

.

.

.

.

.

Äntligen.

.

.

.

.

.

.

Jag har en dum hemtenta kvar att göra, sen kan jag bara ta det lugnt och förbereda allt innan flytten.

.

.

.

Jag växlar mellan Prins Charles Känsla av Liv Strömquist och Alkemisten av Paolo Coelho. Kanonbra böcker båda två. Får mig att må bättre.

Om knappt 4 veckor lämnar jag Sverige för Paris. LYCKA. (det att jag ännu inte har fixat boende... ähh... kom igen, det löser sig. Det gör det alltid.)

.

.

.

Läs Alkemisten för Guds skull!

.

.

.

.

.

.

För övrigt: Winnerbäck

.

.

.

Det verkar som att jag aldrig blir riktigt nöjd, fantiserar, vill ha mera. Stockholm duger inte, inte heller Lund. Kommer rastlösheten äntligen avta i Paris? Vad är det jag letar efter? Vad är det jag vill? Egentligen? Säg mig du som vet.

.

.

.

Har nästan skrivit denna blogg i tre år nu. Lite underligt känns det när jag läser gamla inlägg, minns svunna dagars glädjeämnen och sorger. Hade jag för tre år sen vetat hur mitt liv skulle te sig nu, hade jag velat veta det? Verkligen inte. Absolut inte. Inte för att det är negativt, raka motsatsen. Men det är bra underligt hur det kan gå.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Annars då? Jag tror jag inte velat skriva på ett tag p.g.a. att risken för inlägg där jag om och om öser ut mitt brustna hjärtas sorg var extremt hög.

Ovärt.

Det räcker med att jag ältar allt i huvet. Får jag ner känslorna i skrift är jag rädd att de blir mer verkliga. Men det är okej nu. Nästan 2 månader senare. Det blir bättre och bättre. Fast jag måste erkänna att hela historien (som jag som sagt inte ids pränta ner) gjort mig lite orolig. Om jag bryter samman för att en pojke sårat mig så, när det finns så mycket värre situationer, hur ska jag då klara större motgångar? Svar: bli mer hårdhudad och mindre godtrogen. Lär av dina misstag. Hey, we are all in the gutter bit some of us are looking at the stars. Svårare än så är det inte.

.

.

.

Plugget flyter på, det där med kurslitteratur är en onödig utgift har jag insett, man klarar sig galant på ambitiösa anteckningar. Men det är fint, jag får tenta av två kurser, vilket betyder att jag under en termin kommer ha klarat av något som egentligen borde ta två år. Nice!

.

.

.

Nu ska jag nog sova. Gonatt!

.

.

.

.

.

.

Ändå kan jag inte säga att jag sörjer det som hänt, eller på nåt sätt ångrar det. Jag fick min önskan uppfylld, en önskan jag viskade för mig själv några månader sen. Vissa stunder är bra, det går framåt, men det är så svårt att släppa taget.

.

.

.