101002
Det gör mig ont, ända in i själen. Det har gått en månad och jag gråter fortfarande, vaggar mig till sömns i en korg tätt vävd av sorg och vemod. Jag kan inte, jag kan bara inte släppa honom... Fast han gjorde mig så illa, fast han behandlade mig så dåligt. Jag kan bara inte... Jag vet, tiden läker alla sår, jag vet. Men det kommer aldrig mer bli detsamma. Jag kommer aldrig mer bli densamma, för jag lämnade så mycket av mig själv hos honom... Jag kan inte prata med vännerna om det, vill inte, vad hjälper det att älta om och om igen?
.
.
.
Ändå kan jag inte säga att jag sörjer det som hänt, eller på nåt sätt ångrar det. Jag fick min önskan uppfylld, en önskan jag viskade för mig själv några månader sen. Vissa stunder är bra, det går framåt, men det är så svårt att släppa taget.
.
.
.
Kommentarer
Trackback
