jadwiga

Tillbaka i Stockholm. Nåt som slår mig är att jag känner mig som en besökare. Mitt rum är ett museum med rekvisita från tonåren. Ljusrosa väggar, kom igen, jag var 13 när jag valde den färgen. Allt som jag tidigare omgärdat med känsla tycks så avlägset, så irrelevant. Allt flyter, inget håller mig bunden till det här. Det här huset, denna förort. Tre år kumulerade i en student. Det är som en pånyttfödelse; jag är fri. Pappa som tidigare förbjudit och kritiserat allt jag velat och uppskattat har numera en likgiltig inställning. Det är nästan som att jag är osynlig för honom nuförtiden. Vilket är att föredra, definitivt. Jag ska bara se till att fixa boende och allt annat, sen återstår det att se hur jag klarar mig.