100223
Ibland får jag en sån lust att skriva. Skriva om viktiga saker. Sånt som betyder något för någon. Bli hörd, uppskattad. Men ofta låter det så löjligt. Som ett svagt eko av någon annans stämma. Ett mesigt försök.
.
.
Jag orkar inte med det här längre. Med skolan, menar jag. Har ingen motivation till att göra mitt bästa längre. Fan, jag borde verkligen skriva klart den här skiten nu.
.
.
Bättre fly än illa fäkta, heter det. Jag flyr. Om jag vet att jag ändå inte kommer lyckas fullt ut verkar det så meningslöst att försöka. Halvhjärtat. Vagt. Hycklande. Hellre ett totalt nederlag. Då finns i alla fall möjligheten att resa sig igen. Eller hur?
.
.
.
.
.
Kommentarer
Trackback
