jadwiga

När det gäller min lillasyster och mig så är det lätt att jag snarare tar en mammaroll än uppför mig som den storasyster jag är. Hon är 11 år gammal, sju år yngre. Det har till större delen varit jag som haft ansvaret för henne då mamma vart på jobbet osv. Såklart, jag är ju äldst.

Men jag klarar inte av balansgången. Att vara schyssta syrran och stränga eh..förmyndaren... Jag kör ju på mammas regler, samma som jag blivit uppfostrad med.

Jag vill vara där för henne, jag vill att hon ska känna att hon alltid kan vända sig till mig, vad saken än gäller. Men det är illa svårt när jag växlar mellan att skälla på henne och sen då? Hur ska jag sen kunna vara en syster?
Alltför ofta har jag tagit på mig rollen att läxa upp henne som en förälder, prata med henne som en förälder.

Och nu vill ungen inte äta ordentligt. Varken hot eller tårar verkar hjälpa. Jag skäller, jag tar henne i min famn, gråter och försöker förklarar att jag älskar henne, jag vill ju bara hennes bästa.

- Förstår du inte det?


Tidigare har det bara varit det att hon inte vill äta kött. Okej, jag fattar att man inte alltid är vill det, jag tror till och med att hon tar efter mig. Men hon är 11. Hon är för ung för att bli vegetarian än.
Och nu har hon gått över till miniportioner. Perfekt size för små fågelungar.


Och mammas konstanta oro.

- Ser du till att hon får i sig en ordenlig frukost?
- Självklart.


Självklart gör jag det. Jag försöker i alla fall. Men jag orkar inte stå och skälla och förklara och böna och be varenda jävla morgon.