jadwiga

Det sades aldrig, eller hur?

Det som ingen hörde sägas,
inte ens jag,
för jag hade lurarna i öronen,
det har aldrig sagts?

De ord jag yttrade,
jag vet mycket väl vad jag sade,
jag borde inte ha gjort det,
det var dumt.

Omöjligt.

Förresten kan de inte vara sanna,
det kan inte vara sant,
så en lögn som ingen hörde, 
kan man bortse från.

Men inte riktigt,
jag är ju ändå
medveten
om det.

Medveten om de ord som
lämnat mina läppar,
ändå måste ha kommit från
mig.
Det måste väl ligga någon tanke,
något,
bakom allt man säger?

Det kommer ju inifrån en,
även om det inte är genomtänkt.

Eller?