jadwiga

Det känns som att det var igår jag gick hem från balen. Tvåan är över, ett år kvar till studenten. Jag antar att det kommer glida förbi, såsom det mesta känns att göra nu.

---

Jag har börjat jobba på ett äldreboende. Förstår du ynkligheten i en gammal människas bräckliga kropp? Det överraskade mig; rynkorna, svagheten. Jag inser att det måste låter löjligt, alla vet väl hur en gammal person ser ut. En gumma som jag hela tiden försökte gissa mig till vad hon ville säga...

mummel mummel...

Ursäkta, jag hörde inte?

mummel mummel...

menar du att... (eller så ler man och nickar)


Eller så var det en annan som stup i kvarten undrade var hon var någonstans.


Eller hon som så skröplig och hopsjunken i sin rullstol berättade att hon hade flyttat till Stockholm 1942. Berättade hur mycket hon hade tyckt om att dansa. Dansar du? undrade hon.

Nej, jag känner mig mest obekväm då. Felplacerad. Jag är inge vidare bra på det.

Jo, men allt beror på den som för förstår du... Jag tycker du ska pröva på det! Det är riktigt roligt ska du se!



Jo, kanske det... För en stund övervägde jag att ta den gamla damens råd och leta reda på danskurser. Vad dum jag kände mig då. Fortfarande. Det är ju inget jag tänker på, jag tar ju det för givet att jag är frisk och stark. Evigt ung.

Jag blir arg på mig själv för att jag inte gör något åt drömmar och fantasier. Arg, för att jag låter tillfällen glida förbi. Det är ju ingen som kommer se till att ge mig det jag vill ha, det måste jag själv sträva efter och nå. Så, nästa gång du ser honom, då hälsar du och ler! Nästa gång hon går förbi, då tar du mod till dig och säger hur söt kjolen hon bär är.



Nu ska jag gå och koka vatten, göra te, kanske äta nåt. Annars somnar jag väl inte innan gryningen.




Vi hörs. Det hoppas jag verkligen.