090610
Hejhej.
Fredag kväll, arbetsveckan är slut. Inte för att mitt arbete är så ansträngande, men det ska bli skönt att få sova lite längre imorron. Efter en del tjat lyckades jag övertala mami att köpa punschrullar till mig, jag är helt galen i dom. Lite konstigt, förut tyckte jag att de var asäckliga, men det har ändrats. Fast de här var lite småkletiga, sen upptäckte jag att bäst-före datumet hade passerat, men jaja, jag kommer ju inte dö av det.
Jag är så besviken över att jag inte kan åka på Sonisphere. Jag vill verkligen se Metallica... Men såhär ligger det till:
1. Jag har ingen att åka med.
2. Även om jag hade sällskap så skulle jag aldrig få för pappa. Det spelar ingen roll att jag fyller 18 om mindre än två månader. Så det är bara att glömma.
Förtvivlad såg hon sig om. Levde han? Hon stod på den så välbekanta tunnelbaneperrongen, och på något sätt så visste hon att han satt på en bänk, lutad mot den grå granitväggen några meter bort. Men hon kunde inte gå fram, hon var tvungen att ringa först. Med mobilen pressad mot örat lyssnade hon till hans djupa röst som förklarade var han var.
"Vänta", sade hon. "Jag kommer."
Med lätta steg gick hon honom tillmötes. Han reste sig upp från den kalla bänken och började gå mot henne han med. Hon hade trott att han var förlorad. Med ett brett leende sträckte hon ut armarna för att krama honom. Han verkade frånvarande, mobilen som han knappade på upptog hans uppmärksamhet. Med ena armen svepte han kallt bort hennes öppna armar. Brydde sig inte ens om att möta hennes blick. Sårad av den oväntade avvisningen backade hon ett steg, två. Varför stötte han bort henne?
Men så tog han plötsligt hennes hand. Mobilen var undanstoppad. Hon greppade hans svala, småsvettiga hand och tilsammans gick de mot rulltrappan för att åka upp.
Fredag kväll, arbetsveckan är slut. Inte för att mitt arbete är så ansträngande, men det ska bli skönt att få sova lite längre imorron. Efter en del tjat lyckades jag övertala mami att köpa punschrullar till mig, jag är helt galen i dom. Lite konstigt, förut tyckte jag att de var asäckliga, men det har ändrats. Fast de här var lite småkletiga, sen upptäckte jag att bäst-före datumet hade passerat, men jaja, jag kommer ju inte dö av det.
Jag är så besviken över att jag inte kan åka på Sonisphere. Jag vill verkligen se Metallica... Men såhär ligger det till:
1. Jag har ingen att åka med.
2. Även om jag hade sällskap så skulle jag aldrig få för pappa. Det spelar ingen roll att jag fyller 18 om mindre än två månader. Så det är bara att glömma.
Förtvivlad såg hon sig om. Levde han? Hon stod på den så välbekanta tunnelbaneperrongen, och på något sätt så visste hon att han satt på en bänk, lutad mot den grå granitväggen några meter bort. Men hon kunde inte gå fram, hon var tvungen att ringa först. Med mobilen pressad mot örat lyssnade hon till hans djupa röst som förklarade var han var.
"Vänta", sade hon. "Jag kommer."
Med lätta steg gick hon honom tillmötes. Han reste sig upp från den kalla bänken och började gå mot henne han med. Hon hade trott att han var förlorad. Med ett brett leende sträckte hon ut armarna för att krama honom. Han verkade frånvarande, mobilen som han knappade på upptog hans uppmärksamhet. Med ena armen svepte han kallt bort hennes öppna armar. Brydde sig inte ens om att möta hennes blick. Sårad av den oväntade avvisningen backade hon ett steg, två. Varför stötte han bort henne?
Men så tog han plötsligt hennes hand. Mobilen var undanstoppad. Hon greppade hans svala, småsvettiga hand och tilsammans gick de mot rulltrappan för att åka upp.
Kommentarer
Trackback
