jadwiga

Av någon anledning kom jag att tänka på min morbror. Han dog, för snart tio år sen. Jag minns honom lite vagt; blå ögon, brunt hår...Alltid leendes, alltid med på att leka. Han luktade svett efter dagens hårda jobb på gården. Trettio år gammal blev han.
Min kusin, hans yngsta barn, enda dotter, är enligt alla en kopia av sin far. Samma blå ögon. Det är något med henne, så enkel och rak på sak men samtidigt den mest komplicerade person jag vet.
Om han ändå hade fått leva...

Det skrämmer mig, jag tänker mig alltid att det finns en morgondag, det gör nog alla. Men det kan ju ingen säga säkert. Jag väntar, ingen brådska...Å andra sidan tror jag inte att ett liv endast för dagen skulle fungera.
Tillfällen sipprar mellan fingrarna på mig. Om jag skulle göra vad jag trodde var bäst, utan att ta hänsyn till omvärldens normer, skulle jag vara lyckligare då? Skulle jag försaka chanserna genom att ha för bråttom?

Låter jag feghet ta över, eller är det bara common sense?


"People talking without speaking
People hearing without listening
People writing songs, that voices never share
No one dared, disturb the sound of silence.

Fools said I you do not know
silence like a cancer grows..."