jadwiga

Hon satt lutad över en bok, vid ett skrivbord som av körsbär, eller ett mörkt träslag i alla fall. I ett öde bibliotek, hyllor med böcker tornade sig högt ovan henne. Mörkret kröp sig närmare inpå... vargarna ylade, de målade skräckinjagande skuggor längs hyllraderna där de drog fram. 

Stel av rädsla iakttog hon deras svepande rörelser. Snart skulle de hitta henne!

Från ingenstans, dök han upp. Tog hennes hand, sade; kom! Öppnade porten under skrivbordet, kröp in. Hon följde efter.

Man skulle kunna tro att ett skåp under ett helt vanligt skrivbord skulle vara litet, trångt, fyllt av gamla bortglömda papper. Men det de hade krupit ner i var rymligt som en mindre roddbåt. Stort nog att de kunde sitta mittemot varandra med utsträckta ben. Nåväl, lite hukandes, aningen hopkurade.

- Här är vi trygga, sade han. Här kommer vargarna inte hitta oss.
Hon trodde honom. Av någon anledning litade hon på denne vänlige främling. De hörde djurens tjut då de härjade i huset, glada över att själva vara gömda från omvärlden. Pratade knappt. Men tystnaden var behaglig, så som tystnad vänner emellan är; ingen skruvar på sig, ingen försöker hitta på något fyndigt samtalsämne.


Gryningen nalkades. Solens starka ljus sipprade in genom fönstrena, avslöjade allt virvlande damm...
Och hon vaknade, konfunderad. Berövad på sin vän.