jadwiga

Det är så skumt. Pappa har i flera veckor nu varit jättesnäll. Jättesnäll. Jag vet inte hur jag ska göra... Det är så konstigt att han efter all skit han har gjort, alla tårar jag fällt på grund av honom... Och nu så ska han helt plötsligt vara superfarsan. Glöm det. Förresten vet jag att det inte är permanent, det funkar inte så, folk är det de är.


Uh. Det finns en kille, som tar upp way too much av min tankeverksamhet. Inte bra. Han är en sådär kaxig, äckligt självsäker jävel. Blä. Ändå, ändå så har jag fått för mig att han är mer än vad ögat kan se. Vore ganska dumt att anta annorlunda, egentligen.

Äh, nu räcker det för idag.

Höres.