081024

Jag kliver av tunnelbanan, trött i fötterna efter att ha släpat runt på stan med Mathilda. Går genom spärrarna, ut i friska luften. En lång kille med riktigt snygg klädstil står med ryggen mot mig, pratar med sina vänner. Utan större reflektion vänder jag mig om och ser efter vart Mathilda tagit vägen.

Stopp & rewind.

Jag vänder blicken mot killen igen, vänta här nu...håret...profilen...Busskillen.
Help, what do I do? Som tur är har inte sett mig, så jag ökar takten bort. Vänd dig inte om, vänd dig inte om, vänd dig inte om...

Första gången jag ser honom sen den dagen i juni. Då jag gick fram och började snacka...Jag visste ju att det med största sannolikhet inte skulle bli nåt, men det var inte riktigt det som var poängen. Nej, det var det att jag vågade. Så även om det var extremt dumt och kanske modigt, så är jag glad över att jag gjorde det.
För att slippa "Tänk om..."
Det skulle då vara skönt att slippa se honom mer. Ush och fy, jag skulle inte klara av den pinsamma stämningen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0