jadwiga

Just som jag trodde att den här dagen inte kunde bli sämre fick jag reda på att pappa tänker följa med till Polen i sommar. Nu är det så här; varje år oftast en månad om sommaren åker jag, mina syskon och mamma till Polen för att hälsa på släkten. Inte sen jag var liten har pappa följt med. Den månaden i Polen har blivit en sorts tid av frihet för mig. Enda månaden på hela året då jag slipper honom.  Och nu tas det ifrån mig! Den enda tid av frihet jag hade har berövats mig.
Visst, han har faktiskt varit bättre senaste halvåret men aldrig, aldrig att jag glömmer vad han har förpestat mitt liv.
Mamma säger: ta första steget till försoning, ni pratar ju knappt med varandra. Aldrig. Han har aldrig visat att han ångrat något av det han gjort mot mig, oss. Hör jag orden pappa och barndom så tänker jag rädsla. Jag var rädd för honom. Jag skulle kunna gå på i evigheter och berätta saker från när jag var liten, men huvudvärken hindrar mig...
Men nej, jag ska klara mig. Jag kan, jag är starkare än han. Om jag så ska vara ensam, utstött, så ska jag leva mitt liv. Så som jag vill det. Jag klarar mig.
Jag kan inte ändra på det förflutna, det måste jag acceptera, men framtiden ritar jag och det med ljus och skuggor så som jag vill ha det.