jadwiga

Jag saknar min barndom då lycka var att springa runt och leka kull. Då jag fann glädje i att splitta maskrosstjälkar och se hur de krullade sig när jag doppade dem i vatten. Då jag lekte att jag var sjöjungfru och att mälaren var havet, (den lilla sjöjungfrun var min favoritfilm). Då jag förnöjt tittade ner på händerna efter att ha lekt i sandlådan, de gnistrade så fint, jag ville inte tvätta av dem. Eller när jag åkte pulka om vintern, skulle pröva på den större backen, först det tvivlande pirret i maggropen, vad högt det var, sen den hisnande farten på väg ner, och, om jag hade otur, den stickande kylan av snö mot ansiktet. Eller den första snön, o, lycka! Då man såg sin födelsedag som helig, ännu ett år hade gått, nu var man lite större, lite viktigare.

Tänk vad okomplicerat allt var då. Tänk vad lättroad man var. Tänk att den lyckliga tiden aldrig kommer åter.