jadwiga

Vad händer när ens tid runnit ut? Jag är sexton, snart sjutton. Är det inte meningen att jag ska leva livet nu, eller nåt sånt? Det är nu, precis nu, som jag är ung och frisk och stark. Det är nu livet borde leka. Men nej, förpliktelser, krav på höga ambitioner. Kväv mig lite till, se hur lite syre jag klarar mig på utan att svimma.

Man är aldrig sig själv. Det finns inget sånt. MAn anpassar sig hela tiden efter omgivningen. Hela tiden. Alltid. Eller om vi nu säger att man är sig själv när man är ensam, när ingen ser en. Då är man som konstigast, vi gör de mest underliga saker, tänker de mest bizzarra tankar när vi är ensamma och ingen ser en. Det gäller alla, utan undantag. Enda skillnaden är att vissa få erkänner att de är psychos i sin ensamhet och så finns de dem som leker chockerade och bestörta. De som känner att de måste vara normala.
Man beättar inte om sina sjuka tankar för utomstående, om man inte vill bli inlagd eller så. Men alla har dem. Vi vågar inte erkänna de ens för oss själva, blåljuger för att övertyga oss själva om vår normalitet(finns det ett sånt ord?), men innerst inne är vi alla sjuka jävlar. Det enda som räddar oss är vår förträffliga förmåga att övertyga oss själva. De tankarna finns inte, jag gör inte sånt. Och vips är vi normala. Mänskligheten är räddad.