Sagan om busskillen.
Nu ska ni få höra, den sorgliga sagan om flickan som inte vågade och busskillen.
Det var en gång en flicka, hon var inte speciellt vacker men inte heller ful. Flickan var väldigt blyg av sig och kunde aldrig tänka sig att någon skulle vara intresserad av henne. Så kom det sista året i nian, flickan fyllde femton. På sin dagliga bussresa till skolan började hon lägga märke till en viss person som några dagar i veckan gick på och av på samma hållplats, och detta, var busskillen.
Busskillen var den snyggaste hon sett. Han var lång med mörkblont hår och de finaste blågröna ögonen, och de ögonen, kära läsare, fick den blyga flickan att sluta tänka. Hon kände att han tittade på henne när de väntade på bussen, men han vände bort blicken när hon tittade upp, och tvärtom. Hon kunde inte. I några månader förvirrade han henne, sen slutade hon se honom. Glömde.
Så kom det nya året, Januari, en hetsig tid för alla som ska göra sina gymnasieval. Flickan försökte hinna med så många öppna hus som möjligt, ville välja rätt skola. En dag gick hon, inget ont anande, i ett klassrum på hennes föhoppningsvis nya skola. Hon vände sig om, och där var han. Hans ansikte speglade hennes känslor, igenkännande och förvåning. På nytt svek hennes mod henne, hon gick därifrån.
Busskillen visade sig gå andra året på en av stadens mest ansedda skolor. Flickan hade chansen, hon kunde ha gåt fram och frågat lite, men nej.
Våren kom, sommaren försvann, flickan såg busskillen ibland, men inte lika ofta som förut. Hon började på en ny skola (inte den hon hade sett busskillen på). En och en halv termin senare såg hon honom igen, två dagar i rad och gamla känslor väcktes till liv. Hans fina ögon mötte hennes, och samma sak igen. Flickan vill inte känna hoppet och den sprudlande känslan igen, hon är rädd för att besvikelsen komma. Vill inte att historien upprepar sig. Hon vill satsa, men...
Det var en gång en flicka, hon var inte speciellt vacker men inte heller ful. Flickan var väldigt blyg av sig och kunde aldrig tänka sig att någon skulle vara intresserad av henne. Så kom det sista året i nian, flickan fyllde femton. På sin dagliga bussresa till skolan började hon lägga märke till en viss person som några dagar i veckan gick på och av på samma hållplats, och detta, var busskillen.
Busskillen var den snyggaste hon sett. Han var lång med mörkblont hår och de finaste blågröna ögonen, och de ögonen, kära läsare, fick den blyga flickan att sluta tänka. Hon kände att han tittade på henne när de väntade på bussen, men han vände bort blicken när hon tittade upp, och tvärtom. Hon kunde inte. I några månader förvirrade han henne, sen slutade hon se honom. Glömde.
Så kom det nya året, Januari, en hetsig tid för alla som ska göra sina gymnasieval. Flickan försökte hinna med så många öppna hus som möjligt, ville välja rätt skola. En dag gick hon, inget ont anande, i ett klassrum på hennes föhoppningsvis nya skola. Hon vände sig om, och där var han. Hans ansikte speglade hennes känslor, igenkännande och förvåning. På nytt svek hennes mod henne, hon gick därifrån.
Busskillen visade sig gå andra året på en av stadens mest ansedda skolor. Flickan hade chansen, hon kunde ha gåt fram och frågat lite, men nej.
Våren kom, sommaren försvann, flickan såg busskillen ibland, men inte lika ofta som förut. Hon började på en ny skola (inte den hon hade sett busskillen på). En och en halv termin senare såg hon honom igen, två dagar i rad och gamla känslor väcktes till liv. Hans fina ögon mötte hennes, och samma sak igen. Flickan vill inte känna hoppet och den sprudlande känslan igen, hon är rädd för att besvikelsen komma. Vill inte att historien upprepar sig. Hon vill satsa, men...
Kommentarer
Trackback
