jadwiga

Ibland kan jag önska att jag hade nån som jag kunde prata med om all skit, allt det som får mig att gråta. Ibland vill jag inget hellre än att berätta sanningen, om varför jag inte kan följa med på fester och stanna ute sena kvällar, slipppa ljuga för mina vänner.
Men det är nåt som håller emot, jag vill inte ha det som en ursäkt, jag vill ha samma krav som alla andra vänner har. Ställa upp i tid och otid, hitta på kul saker och sånt. Men det blir ju oftast inte av. Jag hatar att behöva ljuga för dem, "jag har ont i huvudet så jag tror jag går hem nu", min mest använda replik, "men här, ta en alvedon"  kommer svaret, "har redan tagit en, det funkar inte..."
Egentigen skulle det inte vara ett problem att säga "jag måste hem nu, ..." dra hela historien, men det skulle bara leda till fler frågor, och hur fina vänner jag än har så skulle de aldrig förstå.
- Prata med någon, protestera! Tss, lätt för dem att säga. Jag tror några av dem inte ens skulle försöka leva sig in i min situation,och det måste man, för att förstå. Det är inget jag hittat på, jag har sett hur flera av dem reagerat när de fått höra berättelser som liknar min. Och den minen, som som avslöjar hur minst hälften av mina vänner tänker, den som röjer oförståelse, oacceptans, den vill jag inte se.
Så, jag får bli den gråa, den tråkiga. Och jag har valt den rollen själv, det finns ingen att klandra.