Hemma igen
När jag i onsdags kväll kom hem skulle pappa hämta oss (mig, mamma + min syskon). Han hälsade på oss, alla fick en kram, och när vi trängt ihop oss i vår lilla Toyota ställde han krystat artiga frågor; "Hur var det?" "Hade ni kul?" "Är ni hungriga? Vill ni äta ute?".
Jag går inte på det där, jag går inte på han falska, artiga fasad som han visar upp första veckan after att vi kommer hem. Det är likadant varje gång, när vi kommer hem efter några veckor i Polen är han omtänksam och snäll. Han säger till och med "godmorgon" till mig, säger saker som "Är allt väl?" "Hur var det i skolan idag?" och "Behöver du lite mer fickpengar så säg bara till." Men efter mindre än en vecka återgår han till sitt normala jag, återgår till att hata och klaga.
Jag vill inte ha hans pengar. Jag skulle så mycket hellre vilja att han pratade med mig, gav mig en kram, en vänlig klapp på axeln, vad som helst, bara ett bevis på att han bryr sig.
