jadwiga

Jag önskar jag kunde gå genom tavlan, ut ur bilden. Lämna allt bakom mig. Det finns dagar då jag bara vill försvinna, smälta samman med molnen. Jag är så trött på att gråta...
Minnen jag vill kväva...mamma, darrande, med en glödande cigarett mellan fingrarna, vars rödgråtna blick och tysta fråga "vad ska jag göra?" försätter mig i en virvel av brus, en önskan att få spola fram en tio år eller så. För tiden läker ju alla sår. Men den nya tiden sår, inom sinom tid ett sår. Så dumt av mig. 
Jag önskar bara hon kunde vara lycklig, jag måste försöka, göra mitt bästa för hennes skull. Vara stark. Åh, usch och blä vilken klyscha.
Jag vill inte plåga andra med min huvudvärk, försätta i en obekväm situation."Hej, jag mår skit och undrar om du har ork att lyssna." Ta emot men inte erbjuda något i retur. Vad äckligt, vad patetiskt. Skäms. Då är det bättre att svälja, bita ihop och skriva lite. Få ner mina tankar svart på vitt. Sådärja.
En tröst, en tanke som brukar hjälpa, är vad fan spelar det för roll? Jorden fortsätter att snurra vare sig du är lycklig eller inte, stjärnorna lyser inte starkare när du ler...lite annat perspektiv.