jadwiga

Om natten, när lugnet lagt sig...hot och höjda röster en vägg bort...hat. En bedrövlig figur försöker kväva sin gråt, biter hårt i sin knutna näve, ingen ska få höra.
Bedrövlig. Där satt det. Trötthet och ilska? Nej, snarare..rädsla? Nej inte det heller...
Om natten. Då allt träder fram, då känslorna tar överhanden. Då jag för en gångs skull önskar att jag hade en vän hos mig. Istället för min gamla bruna nalle.
Det är inte så att jag är en deppig jävel som aldrig ler, jag är nog rätt så positiv egentligen. Det är bara det att allt förändras på en sekund, allt kan brista för något litet, eller ibland inget alls.
Och, när gråten tystnat och mörkrets omfamning så mjuk och trygg sluter sig omkring mig. Och jag accepterar min tillvaro, släpper taget.

Men samtidigt vet jag att allt kommer bli bättre, och framtidstron är levande. I sinom tid.