jadwiga

För länge, länge sen, hade jag en vän som hette Sofie. Min bästa vän. På grund av dåtidens omständigheter gled vi ifrån varandra, kontakten bröts. Jag märkte av att hon aldrig ringde mig mer, hon ville inte ses på helgerna och så, intresset verkade bara komma från min sida. Så jag lät bli, slutade ringa, smsa...Varför tjata? Man kan ju inte tvinga någon till att känna på ett visst sätt, ville hon inte längre vara vän med mig så fine.
Visst sved det, att förlora sin enda vän. Jag hade alltid trott att vi var starkare än så. Jag vågade inte lita efter det, ensamheten plågade mig i nära två år tills jag öppnade upp för Milla. Hon var den första som fick höra, den första som fick trösta. Jag minns hur jag bröt ihop i hennes rum, hennes trygga famn och tröstande ord. Lättnaden.

Idag träffade jag min förlorade vän, tänkte att det kanske går att hela vår vänskap. Dumheter. Det förflutna bör förblir just vad det är, förflutet. Kvar har jag minnen, från när jag och Sofie satt på bänken under pilträdet på rasterna. Kisade mot solen, såg på hur de andra tjejerna tramsade sig. Vad brydde vi oss? Vi hade varandra, resten av världen fick göra som den ville. Bästa vänner för alltid. Vilken vacker lögn. Så bländande och varm, oemotståndlig.

Att avgå på toppen, när det är som vackrast, istället för att se det falna och dö?