jadwiga

Han ser mig som om jag vore dum, som om jag är tre och inte förstår någonting. "Gör någon nytta av ditt liv", "du förstår ju inte ett ord av vad jag säger" är kommentarer som får tårarna att bränna bakom ögonlocken.

Men jag vägrar att gråta över något som vet inte är sant.
Jag är inte dum, fastän han får mig att framstå som det, fastän han tror det.

Min bror å andra sidan, han är smart, han kommer att bli nåt, han kommer att välja ett bättre gymnasium, en bättre linje.
Samhälle, vad är det för skit? Han tror att jag valde det för att få slappa, att jag inte strävar efter nåt, har inga mål , ingen framtid. jag vet att han tycker att jag är lat, inte har några ambitioner.

Så därför är jag tvungen att bevisa att han har fel. Jag tänker bevisa att jag kommer att bli nåt. Så fort jag fyller 18 vill jag flytta hemifrån, visa att jag kan klara det på egen hand, jag behöver inte hans hjälp.

Jag är ingen idiot, jag är inte dum. Jag inte smartast i klassen, men det enda någon någonsin kan kräva av mig är att jag gör mitt bästa, inte ett dugg mer.

Vad skönt det var att få skriva av sig!