jadwiga

Du går in badrummet, det är ganska litet men ändå rätt så stort. Det har inga fönster. Du tänder inte lyset utan låser först omsorgsfullt dörren efter dig, ingen ska få komma in. För att vara helt säker på att den är låst rycker du i handtaget, inte en, inte två, utan tre gånger för att vara på den säkra sidan.

Du sätter dig ner på det kalla kakelgolvet, kurar ihop dig till en boll med ryggen pressad mot den låsta dörren. Du lutar huvudet mot knäna, andas djupt och stilla.

Du tittar upp, väntar dig att få se duschen precis framför, handfatet till höger om dig och toaletten på vänster sida. Istället möts du av ett kompakt mörker. Du sluter ögonen hårt, öppnar dem igen och möts fortfarande av tomma intet.

Men vänta, snett bakom dig på båda sidorna och cirka två meter upp finns det tunna ljusslingor. Springan mellan den låsta dörren och karmen släpper in en gnutta ljus. Men det räcker inte, det är fortfarande så svart att du inte ens ser dina egna händer.

Du blinkar några gånger till, spärrar upp ögonen stort och undrar vart du är. Du börjar undra om du verkligen sitter i ditt badrum. Men ja, så måste det ju vara. Du känner kylan från golvet mot baksidan av benen som du sträckt ut. Du känner värmen från dig egen kropp och trädörrens stöd i ryggen.

Du kurar ihop dig på nytt och sänker modfällt huvudet mot knäna. Vad lönar det sig att blinka och stirra ut när du ändå inte kan se nåt?

Efter en stund tittar du upp igen. Se, något är annorlunda. Du tycker dig se porslinet glimma i mörkret, ser nästan konturerna av dina händer. Förundrad ser du dig omkring. Du kan ju faktist se! Inte mycket, men det räcker för att övetyga dig om att du sitter kvar på samma ställe och inte har flutit bort någonstans.

Vari består skillnaden? Springorna mellan dörr och karm släpper inte in mer ljus är tidigare, hur kommer det sig att du då ser mer?

Det ljus du inbillar dig kommer från dig själv. Du har, efter att ha suttit i mörkret en tid, lärt dig att hantera det. Utan att ha öppnat dörr eller tänt lyse.