jadwiga

Det är som att kravla i lera. Det är den närmsta beskrivning jag kan komma på. Du smälter samman med den, blir osynlig. Ingen kan se dig, du blir ensam.

Jag är inte en speciellt social eller utåt som person. Tvärtom så är jag nog ganska så timid. När jag väl öppnar upp, är jag rädd för att jag känner starkare för personen i fråga än vice versa.
Jag är rädd, för att skrämma iväg. För intensiteten.

Ibland, får jag en känsla av att jag inte passar in. Det är fel. Fel tid, fel plats, fel sammanhang, fel.
Jag har fel önskningar, ambitioner. Har jag några alls?


Är det någon som känner igen sig?

---

Av någon anledning, eller ingen alls, tog jag tag med disken. Tallrikar, bestick, rubbet. Varför det? Varför det när man har en diskmaskin?
Jag vet inte. Jag ville diska. Jag som vanligtvis avskyr det.

Varför diskar du för? Det är dumt att lägga ner tid på det när vi ändå har en diskmaskin, sa mamma.


Spara tid...

Jo, jag vet, jag borde plugga, borde skriva ett CV, leta sommarjobb. Jag vet. Men jag ville diska.



Jag vill graciöst kunna beskriva det jag vill få fram, tyvärr går det inge vidare.

---

Jag saknar att sitta vid köksbordet med mormor, morfar och mamma. Dricka kaffe ur kantade muggar. I en liten by i södra Polen. Hur mossigt det än låter.

---

Jag dränker verkligheten i musik, flyr. Istället för att ta tag i vardagen låter jag fantasin ta över.

Bedövar mig med ord för att slippa se.