090327 #4
och allt mynnar ut i master of puppets
vem kunde ha trott att söta jag gillar det? söta, söta, du är så söt. du bara är det.
nej tack.
090327 #3
aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaahhhh
det är förnmycket det går inte, ååååååååhh.
och allt tar jag ut i musiken, allt ´, allt. jag är så arg på mig själv, jag ömsom hatar/ älskar tillvaron, och K. den jäveln, jag önskar jag kunde radera honom. delete.
och allt mynnar ut i musiken.
090327 #2
Fan. Jag börjar vänja mig vid att plugga på fredagskvällar. Det är helvetesveckan nästa vecka: svenska: nationella, engelska: bokanalys, religion: textanalys, idrott: uppsats. Ingen småpotatis här inte.
påminn mig nu igen, varför gör jag det här?
(för att: du går i pluggskolan nr.1 i stockholm som man förväntas viga sitt liv för)
Men tvåan ska ju vara värst. Åh snälla, säg att det är så...
Bara ett år kvar,
ett år till,
sen tar du studenten.
090327
"Music makes one feel so romantic - at least it always gets on one's nerves - which is the same thing nowadays."
090325
Det är sol, och trots snön och blåsten känns våren nära. Jag älskar det, det är som att alla människor kryper fram från sina underjordiska hålor så fort solen börjar stråla. Och helt plötsligt kryllar det av folk på stan. Och det gör inget att jag måste gå upp klockan sex för att hinna till skolan för det är iaf ljust när jag vaknar.
Metallica - Turn the page
090323
Jag kan inte fokusera på religionskunskapen... istället lyssnar jag på metallica och gör ingenting. Och tänker på Honom. Vi är varandras raka motsatser, har egentligen inget gemensamt, och ändå, på senaste tiden... jag är inte kär, men jag ser honom på ett annorlunda sätt. Mellantinget, om ni vet vad jag menar. Och det är så dumt, för jag vet ju så väl att det bara komplicerar allt!
Det borde finnas en knapp som man kan stänga av sina känslor med. Varför har inte människan en sådan?
090321
"Jag klipper ut alla stjärnor från himlens pappersvalv och lägger dem i en liten blå ask."
090319
Förberedelser inför morgondagen.
Det är debatt i svenskan, romantiken vs. upplysningen. Jag ska vara Stagnelius, en väldigt morbid poet som dog ensam och olycklig blott 30 år gammal.
Jag funkar inte vid den här tiden på dygnet, det går inte...
snaaark
shupshupshubi-dub-pup-bup- shupshudupi-dooo-jea-jea, aj niid jår lööv
ungefär så går mina tankar
090318
wilki
....det är så pissigt att ni inte kan polska för om hade kunnat det så hade jag länkat till en låt jag älskar men eftersom ni ändå inte kommer förstå så är det ingen mening med att göra det...
Någon dag kanske jag tar mig tid att översätta texten snyggt. Här är ett litet fragment iaf...
...du är rädd, så då kommer det bli såhär; ett vagt liv, en vag död. Allt ligger i dina händer, vakna!
Godnatt på er.
090316
Jag blir så irriterad på mig själv, på min miserabla konversationsförmåga... Vissa personer betyder så mycket för mig, men jag kan inte uttrycka det särskilt väl i sociala sammanhang. Ibland blir jag bara tyst. Tyst.
Om han/hon bara visste hur mycket jag uppskattar dennes vänskap... Men jag har så svårt för att få fram det. Så kvar dväljs en ömhet, ja, ömhet är nog vad det är, för vissa, som påverkar mitt liv mer än vad de tror, som ingjuter hopp i mitt sinne. Som jag känner så intensivt för fastän vi inte pratar så mycket.
Jag hoppas de vet hur mycket jag tycker om dem, fastän jag är så kass på att uttrycka det, både verbalt och fysiskt.
Here comes the sun - Beatles
090315 #2
Gamla melodier från svunna dagar... Jag letade fram min gamla Avril Lavigneskiva, som jag lyssnade på när jag gick i sjuan.
Hoppas ni har haft en bra söndag. Sov gott.
090315
090314
090313
Ingen får läsa dem. Ingen.
Inte ens jag gillar att läsa dem. Jag skäms, och vågar knappt tro att det är jag som har skrivit det som står. Det är skrivet mitt i allt, i en känslostorm.
Jag ska leta fram nyckeln och låsa. Man kan inte lita på någon.
090308
Det sades aldrig, eller hur?
Det som ingen hörde sägas,
inte ens jag,
för jag hade lurarna i öronen,
det har aldrig sagts?
De ord jag yttrade,
jag vet mycket väl vad jag sade,
jag borde inte ha gjort det,
det var dumt.
Omöjligt.
Förresten kan de inte vara sanna,
det kan inte vara sant,
så en lögn som ingen hörde,
kan man bortse från.
Men inte riktigt,
jag är ju ändå
medveten
om det.
Medveten om de ord som
lämnat mina läppar,
ändå måste ha kommit från
mig.
Det måste väl ligga någon tanke,
något,
bakom allt man säger?
Det kommer ju inifrån en,
även om det inte är genomtänkt.
Eller?
Candide eller Optimismen
- Otvivelaktigt, svarade Candide.
- Men om hökarna alltid har haft samma karaktär, hur kan ni då tro att människorna skulle ha förändrat sin?
- Å, sade Candide, det är väl stor skillnad, människorna har fått en fri vilja..."
Om ni är intresserade, de mest kända författarna och deras verk här.
090307 #2
Och så fanns det en om historia:D
Och jag satt i pyjamas om mornarna och åt mackor i den bruna soffan i vardagsrummet med mamma och brorsan^^
090307
sen ska jag ta tag i plugget
jag ska, säkert. måste det.
Hoppas ni har det bra :)
090304
Nietzsche kom med sitt värdenihilistiska påstående att de dualistiska värderingarna vi ser som objektiva sanningar, såsom krig - fred, gott - ont, fult - vackert ectetera, är fel. Man kan inte kategorisera världen i motsatspar, det finns mer än svart och vitt.
Men, han sa även: "Master and servant."
Det finns två sorters människor, övermänniskor och undermänniskor.
Undermänniskor är de flesta av oss. Utmärkande för dessa är tron på det goda, sympati och ödmjukhet.
Övermänniskor är otyglade, självständiga och starka. De sätter sin vilja före allt annat.
Vilken liten hycklare va? Han fördömer dualismen, motsatsparen, men kan själv inte bryta sig loss från det.
Han sa även: "Ordet 'Kristendom' är ett missförstånd - i verkligheten fanns det bara en Kristen, och han dog på korset."
090301 #2
Det är som att kravla i lera. Det är den närmsta beskrivning jag kan komma på. Du smälter samman med den, blir osynlig. Ingen kan se dig, du blir ensam.
Jag är inte en speciellt social eller utåt som person. Tvärtom så är jag nog ganska så timid. När jag väl öppnar upp, är jag rädd för att jag känner starkare för personen i fråga än vice versa.
Jag är rädd, för att skrämma iväg. För intensiteten.
Ibland, får jag en känsla av att jag inte passar in. Det är fel. Fel tid, fel plats, fel sammanhang, fel.
Jag har fel önskningar, ambitioner. Har jag några alls?
Är det någon som känner igen sig?
Av någon anledning, eller ingen alls, tog jag tag med disken. Tallrikar, bestick, rubbet. Varför det? Varför det när man har en diskmaskin?
Jag vet inte. Jag ville diska. Jag som vanligtvis avskyr det.
Varför diskar du för? Det är dumt att lägga ner tid på det när vi ändå har en diskmaskin, sa mamma.
Spara tid...
Jo, jag vet, jag borde plugga, borde skriva ett CV, leta sommarjobb. Jag vet. Men jag ville diska.
Jag vill graciöst kunna beskriva det jag vill få fram, tyvärr går det inge vidare.
Jag saknar att sitta vid köksbordet med mormor, morfar och mamma. Dricka kaffe ur kantade muggar. I en liten by i södra Polen. Hur mossigt det än låter.
Jag dränker verkligheten i musik, flyr. Istället för att ta tag i vardagen låter jag fantasin ta över.
Bedövar mig med ord för att slippa se.
090301
"Vad skönt det var när man var liten
då skitsnack inte existerade.
Kärlek var en puss på kinden,
lycka var en godispåse.
Den värsta smärtan var när barbiedockan tappade benet.
Då man grät när man skrapat i knät,
och det enda man ville var att bli stor."
