den sista augusti 2008
Om natten, när lugnet lagt sig...hot och höjda röster en vägg bort...hat. En bedrövlig figur försöker kväva sin gråt, biter hårt i sin knutna näve, ingen ska få höra.
Bedrövlig. Där satt det. Trötthet och ilska? Nej, snarare..rädsla? Nej inte det heller...
Om natten. Då allt träder fram, då känslorna tar överhanden. Då jag för en gångs skull önskar att jag hade en vän hos mig. Istället för min gamla bruna nalle.
Det är inte så att jag är en deppig jävel som aldrig ler, jag är nog rätt så positiv egentligen. Det är bara det att allt förändras på en sekund, allt kan brista för något litet, eller ibland inget alls.
Och, när gråten tystnat och mörkrets omfamning så mjuk och trygg sluter sig omkring mig. Och jag accepterar min tillvaro, släpper taget.
Men samtidigt vet jag att allt kommer bli bättre, och framtidstron är levande. I sinom tid.
27 augusti 2008
How can I go home with nothing to say
I know you're going to look at me that way
And say what did you do out there
And what did you decide
You said you needed time
And you had time
You are a china shop
And I am a bull
You are really good food
And I am full
I guess everything is timing
I guess everything's been said
So I am coming home with an empty head
You'll say did they love you or what
I'll say they love what I do
The only one who really loves me is you
And you'll say girl did you kick some butt
And I'll say I don't really remember
But my fingers are sore
And my voice is too
You'll say it's really good to see you
You'll say I missed you horribly
You'll say let me carry that
Give that to me
And you will take the heavy stuff
And you will drive the car
And I'll look out the window making jokes
About the way things are
How can I go home with nothing to say
I know you're going to look at me that way
And say what did you do out there
And what did you decide
You said you needed time
And you had time
I know you're going to look at me that way
And say what did you do out there
And what did you decide
You said you needed time
And you had time
You are a china shop
And I am a bull
You are really good food
And I am full
I guess everything is timing
I guess everything's been said
So I am coming home with an empty head
You'll say did they love you or what
I'll say they love what I do
The only one who really loves me is you
And you'll say girl did you kick some butt
And I'll say I don't really remember
But my fingers are sore
And my voice is too
You'll say it's really good to see you
You'll say I missed you horribly
You'll say let me carry that
Give that to me
And you will take the heavy stuff
And you will drive the car
And I'll look out the window making jokes
About the way things are
How can I go home with nothing to say
I know you're going to look at me that way
And say what did you do out there
And what did you decide
You said you needed time
And you had time
fredag den 22 augusti
"Y'see, madness, as you know, is like gravity. All it takes is a little...push."
Har ni tänkt vad skört det mänskliga psyket egentligen är? Vi klarar av mycket, mer än vad vi tror att vi orkar, tror jag. Men ett enda litet snedsteg och du klassas som psykiskt sjuk. Ett ord för mycket, en enda blick, och resten av världen kommer inte längre att acceptera dig. Vad har vi för rätt att klassicificiera människor, att genom olika test bedöma om personen i fråga är vettig eller inte? Normal eller inte? Bara för att majoriteten håller med, betyder det då att det är rätt?
Som ett väldigt känsligt ämne; pedofili. I vissa gamla högkulturer såg man det som något fullkomligt normalt, medan vi i dag anser att det är avskyvärt. Vad är det som säger att det är vi som har rätt? Bara för att samhället tycker så, för att de allra flesta håller med, betyder det då att vi har rätt? (Poängtera att jag inte försvarar pedofili, jag ifrågasätter bara vår rätt att döma vad som är rätt och fel.)
Och den där ursäkten; "jag var inte mig själv då, jag vet inte vad som flög i mig." Det är måste vara det sämsta, mest fega... Att ursäkta sina handlingar med att "det var inte jag"? Vad fan är det? Du är alltid dig själv, jag fattar ju att det inte är ordagrant, med tänk på vad du säger! Du är alltid dig själv, olika situationer avslöjar bara ditt sätt att reagera på omvärlden, och det är dina reaktioner som gör dig, eller i alla fall uppfattningen andra får av dig, det som räknas.
Har ni tänkt vad skört det mänskliga psyket egentligen är? Vi klarar av mycket, mer än vad vi tror att vi orkar, tror jag. Men ett enda litet snedsteg och du klassas som psykiskt sjuk. Ett ord för mycket, en enda blick, och resten av världen kommer inte längre att acceptera dig. Vad har vi för rätt att klassicificiera människor, att genom olika test bedöma om personen i fråga är vettig eller inte? Normal eller inte? Bara för att majoriteten håller med, betyder det då att det är rätt?
Som ett väldigt känsligt ämne; pedofili. I vissa gamla högkulturer såg man det som något fullkomligt normalt, medan vi i dag anser att det är avskyvärt. Vad är det som säger att det är vi som har rätt? Bara för att samhället tycker så, för att de allra flesta håller med, betyder det då att vi har rätt? (Poängtera att jag inte försvarar pedofili, jag ifrågasätter bara vår rätt att döma vad som är rätt och fel.)
Och den där ursäkten; "jag var inte mig själv då, jag vet inte vad som flög i mig." Det är måste vara det sämsta, mest fega... Att ursäkta sina handlingar med att "det var inte jag"? Vad fan är det? Du är alltid dig själv, jag fattar ju att det inte är ordagrant, med tänk på vad du säger! Du är alltid dig själv, olika situationer avslöjar bara ditt sätt att reagera på omvärlden, och det är dina reaktioner som gör dig, eller i alla fall uppfattningen andra får av dig, det som räknas.
En förlorad vänskap
För länge, länge sen, hade jag en vän som hette Sofie. Min bästa vän. På grund av dåtidens omständigheter gled vi ifrån varandra, kontakten bröts. Jag märkte av att hon aldrig ringde mig mer, hon ville inte ses på helgerna och så, intresset verkade bara komma från min sida. Så jag lät bli, slutade ringa, smsa...Varför tjata? Man kan ju inte tvinga någon till att känna på ett visst sätt, ville hon inte längre vara vän med mig så fine.
Visst sved det, att förlora sin enda vän. Jag hade alltid trott att vi var starkare än så. Jag vågade inte lita efter det, ensamheten plågade mig i nära två år tills jag öppnade upp för Milla. Hon var den första som fick höra, den första som fick trösta. Jag minns hur jag bröt ihop i hennes rum, hennes trygga famn och tröstande ord. Lättnaden.
Idag träffade jag min förlorade vän, tänkte att det kanske går att hela vår vänskap. Dumheter. Det förflutna bör förblir just vad det är, förflutet. Kvar har jag minnen, från när jag och Sofie satt på bänken under pilträdet på rasterna. Kisade mot solen, såg på hur de andra tjejerna tramsade sig. Vad brydde vi oss? Vi hade varandra, resten av världen fick göra som den ville. Bästa vänner för alltid. Vilken vacker lögn. Så bländande och varm, oemotståndlig.
Att avgå på toppen, när det är som vackrast, istället för att se det falna och dö?
Visst sved det, att förlora sin enda vän. Jag hade alltid trott att vi var starkare än så. Jag vågade inte lita efter det, ensamheten plågade mig i nära två år tills jag öppnade upp för Milla. Hon var den första som fick höra, den första som fick trösta. Jag minns hur jag bröt ihop i hennes rum, hennes trygga famn och tröstande ord. Lättnaden.
Idag träffade jag min förlorade vän, tänkte att det kanske går att hela vår vänskap. Dumheter. Det förflutna bör förblir just vad det är, förflutet. Kvar har jag minnen, från när jag och Sofie satt på bänken under pilträdet på rasterna. Kisade mot solen, såg på hur de andra tjejerna tramsade sig. Vad brydde vi oss? Vi hade varandra, resten av världen fick göra som den ville. Bästa vänner för alltid. Vilken vacker lögn. Så bländande och varm, oemotståndlig.
Att avgå på toppen, när det är som vackrast, istället för att se det falna och dö?
14 augusti 2008
Hon var i ett bibliotek. Hon satt hon mittemot en pojke, eller var det en man? Som i ett skåp under ett skrivbord, stort nog att rymma dem båda utan trängsel. Insidan var mycket märklig, ty den var mer lik en roddbåt. En sån där gammaldags, i trä. De log mot varandra, skrattade och pratade. Säkra, skyddade från omvärlden i sin håla. Han var en vän men samtidigt främling. Efter ett tag hörde de vargar yla, hon mindes det bizarra, vargar i ett bibliotek? Pojken sa att de var tvugna att fly, han öppnade luckan ut mot omvärlden, tog hennes hand och
Den 7 augusti 2008
"Stormar ger ekar djupare rötter."
~ George Herbert ~
~ George Herbert ~
aldrig går man säker
Och just som man tror att allt är bra, det här är fint, lugnt, trevligt. Som att falla ner i en djup brunn med släta väggar, hur klättrar man upp?
...
Såg precis The hitchhikers guide to the galaxy, och den är...hmm, underbar? Lite svårt att beskriva, bra i alla fall. Vem vet om det inte är så världen är? Skulle vilja läsa boken, nån som vet om den är bra?
jävla patetiska jävel
Jag önskar jag kunde gå genom tavlan, ut ur bilden. Lämna allt bakom mig. Det finns dagar då jag bara vill försvinna, smälta samman med molnen. Jag är så trött på att gråta...
Minnen jag vill kväva...mamma, darrande, med en glödande cigarett mellan fingrarna, vars rödgråtna blick och tysta fråga "vad ska jag göra?" försätter mig i en virvel av brus, en önskan att få spola fram en tio år eller så. För tiden läker ju alla sår. Men den nya tiden sår, inom sinom tid ett sår. Så dumt av mig.
Jag önskar bara hon kunde vara lycklig, jag måste försöka, göra mitt bästa för hennes skull. Vara stark. Åh, usch och blä vilken klyscha.
Jag vill inte plåga andra med min huvudvärk, försätta i en obekväm situation."Hej, jag mår skit och undrar om du har ork att lyssna." Ta emot men inte erbjuda något i retur. Vad äckligt, vad patetiskt. Skäms. Då är det bättre att svälja, bita ihop och skriva lite. Få ner mina tankar svart på vitt. Sådärja.
En tröst, en tanke som brukar hjälpa, är vad fan spelar det för roll? Jorden fortsätter att snurra vare sig du är lycklig eller inte, stjärnorna lyser inte starkare när du ler...lite annat perspektiv.
Minnen jag vill kväva...mamma, darrande, med en glödande cigarett mellan fingrarna, vars rödgråtna blick och tysta fråga "vad ska jag göra?" försätter mig i en virvel av brus, en önskan att få spola fram en tio år eller så. För tiden läker ju alla sår. Men den nya tiden sår, inom sinom tid ett sår. Så dumt av mig.
Jag önskar bara hon kunde vara lycklig, jag måste försöka, göra mitt bästa för hennes skull. Vara stark. Åh, usch och blä vilken klyscha.
Jag vill inte plåga andra med min huvudvärk, försätta i en obekväm situation."Hej, jag mår skit och undrar om du har ork att lyssna." Ta emot men inte erbjuda något i retur. Vad äckligt, vad patetiskt. Skäms. Då är det bättre att svälja, bita ihop och skriva lite. Få ner mina tankar svart på vitt. Sådärja.
En tröst, en tanke som brukar hjälpa, är vad fan spelar det för roll? Jorden fortsätter att snurra vare sig du är lycklig eller inte, stjärnorna lyser inte starkare när du ler...lite annat perspektiv.
